Någon tror sig äga min kropp, någon tror sig ha rätt att göra som han behagar, mot mig, med mig. En person som finns i min närhet, alldeles för nära.

Det har pågått så länge nu, sedan fem år. I början tog jag det inte så allvarligt, han verkade mest förtjust och för det mesta bara vänlig. Jag tänkte att jag har nog lite väl mycket integritet, det är väl ok, jag borde inte ta så illa vid mig. men nu sedan åren har gått har det blivit mer och mer. Han stryker mig över ryggen, skall ta på mina händer, han sätter sig nära, alldeles för nära, hans ben mot mitt och jag avskyr det. Han sträcker sig över mig och bara snuddar vid mina bröst, precis som om det skulle vara ett misstag, att jag bara inbillar mig.

Vissa gånger har det varit grövre, han verkar tro att det är skoj, bara på skämt, inget att ta illa upp för, men jag känner det som att han njuter av det. Och jag har blivit så överumplad så jag har inte sagt ifrån.

jag ser nog att han är på andra kvinnor också, skall verka vänlig, klämmer på midjan håller över ryggen, men jag märker att de också tycker att det känns fel.

han är för nära, finns för nära.

Nu har han tagit över, han njuter av att jag drar mig undan honom, precis som om han vet att han har övertaget. Han eggas av att jag stryker längs väggarna och undviker honom.

Nu har det gått långt, jag tänker på hur jag klär mig när jag vet att jag tvingas träffa honom, inte visa för mycket inte vara för mycket. Jag slår ner min annars glittriga blick, jag bara är vänlig och försöker hålla mig undan. Sist jag träffade honom, idag, bara som hastigast fick jag panik, drog mig undan, fickångest, började gråta.

Alla tänker, men varför inte bara säga ifrån, varför inte skämma ut honom, eller varför inte undvika honom.

Det är så svårt, han är i närmast släkt med mig, han är på nått vis oförarglig och inför andra, alla andra verkar det helt ok.Hhan gör aldrig något när jag är ensam med honom, utan helt öppet, på nått vis som att ingen då skulle märka, eller att det då skulle vara svårt för mig att säga ifrån. Jag vet inte om han kommer göra något när jag är ensam, nästa gång kanske han blivit tillräckligt upphetsad av min rädsla. Jag vet inte om han är medveten om det, jag vet inte ens om han förstår.

Jag tror det skulle varit lättare om han varit yngre, liksom på samma plan som mig, då hade jag lätt kunnat snäsa av honom och drivit med honom, jag låter ju tex ingen på krogen tafsa på mig ostraffat, men med honom är det annorlunda, han är äldre, vän till familjen, vän till släkten, i släkten. Jag vet att flera vet men alla verkar ha svårt att veta vad de skall göra.

jag vet att jag måste göra nått, snart, men jag måste våga.