Idag är jag verkligen inte stolt över mig själv. Jag är en hemsk människa idag och jag vet om det, jag vet det men gör inget åt det. Har liksom inget tålamod över huvud taget, skäller på mina barn, som bara blir tjatigare och tjatigar ju mer sur jag låter. Jag märker det själv hur sur och hemsk jag låter, vill bara gråta, vill bara skrika, vill bara lägga mig under täcket och försvinna.

Det är ju otroligt dumt att ta sig för en massa saker när man känner just såhär. Är ledig idag och hade nog  mått bäst om jag vara stannat hemma och inte utsatt mig för en massa, men inte då. Istället sticker jag till Rättvik med barnen, varmt, mycket folk å dessa jävla turister!

Jag vet, jag vet, det är för turisterna som vi kan ha det näringsliv vi har här men dryga som få är dom. Trängs, ser sura ut så fort barnen öppnar munnen, ett av barnen tappade sina solglasögon varpå en sur turist nästan bannar mig och henne för att vi tappar saker, står och suckar när man ska packa in barnen i den kokheta bilen för att just de behöver vänta lite på att få komma in i just sin bil.

Sen tycker barnen tycker det är drygt, varmt och blir trötta, vill ha ballong, vill hoppa i svindyra hopptältet, vill ha godis, vill ha glass, är hungriga, är törstiga, är kissnödiga. Jag försöker dra vagn, tysta barn, lugna barn, ursäkta mig, drar i tröjan för att dölja magen, torkar svetten från pannan, torkar svetten från överläppan, rättar till solhatten, känner att det rinner på ryggen, känner hur det kokar i mig. Fixar solglasögonen som halkar snett och immar igen. Känner hur jag bara sväller och blir otymplig, blir svettig mellan låren och får svid. Allt detta utsätter jag mig för en dag när livet är botten.

Till råga på allt måste det handlas för att jag tog på mig det istället för att maken skall göra det, handla med två trötta ungar. Flyttar bilen från ena parkeringen till en annan för att komma närmare mataffären, ungarna hinner nästan somna på två minuter, väcker dom, pip och skrik, -mamma det är så varmt, -mamma jag är så trött. Kommer in på ica - mamma det är för kallt, mamma kan vi köpa det!

I allt detta finns tusen funderingar på livets stora frågor som kärlek, död, hälsa, liv.

Idag är det lite jobbigt, å vad jag avskyr att behöva skriva så. Skulle vilja beskriva ett underbart liv där man bara tampas med det vardagliga, där det mesta skall gå lite upp och ner men det hör liksom till. Det ska vara lite kinkiga barn vid hämtning från dagis innan det blir mat, det går inte alltid klockrent vid läggningen, ibland går det bra och ibland inte. Man är inte alltid överens med den man lever med, men oftast så flyter det ju på, man jobbar på i företaget "familjen" å så var det ju med det. Man har sina vänner, men är glad och trevlig ibland kanske men tillåter sig få spy ut lite av det man bär på eller låter andra få lätta på sitt. Sånt är ju livet. Just nu är det ju inte det som är det jobbiga, det jobbiga just nu är en jobbig känsla i mig, lite svårt att andas, kanske lite kvavt ute? Kanske är det grubblerier igen? En liten panik att sommaren är så lång, eller alldeles för kort?

Vet inte, men jobbigt är det, jobbigt känns det. Är glad utanpå men ledsen och trött innuti.

Jag kunde läsa hur det var, jag kunde hitta alla svar, på nästa blad i livets manual

Undrar vad som händer nu när boken plötsligt tagit slut med mer än kanske halva livet kvar?

Alla minnen från barndomen, sen kom den första kärleken med hjärtasorg och sång från himelen.

Så klev man in i en vuxenvärld. En vacker dag så stod han där, han som skulle dela framtiden.

Det finns en rädsla att inte se, vad morgondan ska ge.

Vem vet vad som händer, tar en dag i sänder. Jag har lärt min att leva med vinden som hastigt vänder.

Att fortsätta brinna, eller sakta försvinna. Jag vill gå på på den väg mot ljuset som kärlek förnimmer.

Världen sjöng vår bröllopssång, och sen den dagen barnen kom, fanns det inte någon tid att vända om.

Men nu är tiden för ovisshet, nu känner själen sin sårbarhet och den söker skydd i det man redan vet.

Det finns en rädsla att inte se, vad morgondan ska ge.

Vem vet vad som händer, tar en dag i sänder. Jag har lärt min att leva med vinden som hastigt vänder.

Att fortsätta brinna, eller sakta försvinna. Jag vill gå på på den väg mot ljuset som kärlek förnimmer.

                                                av
Johan Moraeus

Det bara är så, jag försöker ha en ängels lugn och vara pedagogisk men det går inte. Idag har det varit en prövningns dag, eller egentligen har det hållt på några veckor. barnen, framför allt den minsta, har varit gnälligare än vanligt, mer trött, till och med fröknarna på förskolan har berättat att hon är gnällig och trött. Jag vet inte om det är frågan om allergi, nu har vi kört allergimedicin ett tag men jag tycker inte hon blivit piggare. Hon klagar ständigt på att hon är trött, hon kan absolut inte slita sig från nappen och snutten, hon vill helst bara vara i famnen eller för all del se på fil går ju också bra.

jag känner inte igen min annars så kavata, pigga och framför allt glada tjej. jag vet inte varför, men det kanske är jag som gör att hon blir så, jag menar mitt humör har ju varit upp och ner också, och det faktum att jag är rätt så allergisk mot både det ena och det andra, trött och väldigt alergisk mot gnäll har ju inte gjort saken bättre antar jag. Här om dagen tyckte jag att jag kände en röd tråd, tyckte jag hade fått en linje att gå på men den är nu åter utsuddad, jag är tillbaka på ruta ett igen.

Just nu har jag försökt att sätta mig ner, skriva lite, orkar inte.

känns som en stor trötthetsvåg skäljde över mig. Less

Att vara förälder är inte lätt, att vara människa är inte lätt. Hur ska jag få till det, jag vet då inte.

Nu var det många som stod nere på den lilla innergården, och ännu fler stod på gatan och betraktade den svarta röken som välde ut ur små ventiler och ur ett krossat fönster. Ur det krossade fönstret hade även eldslågor börjat leta sig ut.

Folka mumlade och några for fram till porten för att försöka öppna, försöka rädda, försöka göra nått men porten var låst, så som den nästan alltid var. Långt borta började sirener höras, det var svårt att veta från vilket håll då ljudet med ens omgav alla som stod på gatan, på innergården och över hela kvarterat. Efter en kort stund kom en, två brandbilar och efter en liten stund kom ännu en.

Brandmän hoppade ur bilarna en efter en, några slog sönder dörren och tog sig in, några förberedde sig på att hissas upp och några försökte mota bort folk från gatan. Ambulanser kom, en polisbil närmade sig också.

Långt nere under jord, långt, långt ner sprang små fötter kvickt i den mörka kulverten, några blev burna av de hjältar som mött upp från andra sidan. Prinsen låg fortfarande inlindad i filten, han var inte lika rädd nu, han hade sett riddaren och nu låg han i famnen hos en hjälte som sprang med snabba steg. -skynda er, akta så ni inte snubblar!

Prinsar och prinsessor sprang för att dom äntligen var fria, sprang för att de äntligen fick springa, benen ville springa.

Riddaren kämpade i röken med den låsta dörren, han visste att det fortfarande fans en prinsessa kvar, hon var så hårt inlåst i vindsrummet så han visste inte hur han skulle förmå sig att få ut henne. Han såg sig omkring och hittade en stol som han frenetiskt slog mot dörren, det började bli ont om tid. han kastade sig mot dörren så våldsamt att det kändes som något gick sönder i axeln. På ett mirakulöst sätt fick han upp dörren, rummet var tomt, ingen i sängen, ingen bakom dörren, men där under sängen låg hon, sov hon? Andades hon?

Riddaren grep tag i flickan och tog henne i famnen när han rusade ner för trapporna. Längst ner innan han försvann ner i kulverten hörde han bultningarna på dörren till fotostudion, en gammal dam som hostade och en fotograf som skrek.

så hur var det nu då man gjorde, jag som var så aktiv för en kort period, nu är bloggandet åter igen ringrostigt och styltat, men jag gillar ju att skriva, behöver det också emellanåt. Det som faktiskt är jobbigast med att blogga (om det nu är någon som funderar på att börja) Är att man inte kan tömma ur sig som man vill, man kan inte skriva som man vill eller allt man känner. Varför? Jo, nu är det ju så att bakom denna skärm (eller rättare sagt framför) finns en riktig människa och denna är involverad i verkliga människor runt omkring och allt det som händer i livet och innuti kan inte delas vitt och brett, eller det är väl så jag tycker. Saker man känner kan såra, saker man gör är inte till för hela världen, så är det bara.

Så vad kan man då skriva? Jo man kan skriva det man gjort under dagen, kan vara roligt men för mig känns det i princip onödigt, och även där rätt svårt i och med att jag jobbar med människor så är inte heller allt det för allas ögon och vetskap. Man kan skriva ur hjärtat men då kan man inte heller vara helt ärlig, det blir en samling kryptiska meningar som kan tolkas lite hur som helst beroende på vem som läser dem.

Du som känner mig, du som älskar mig, du som inte gillar mig och du som tycker jag är ok, du vet hur du ska tolka, ta till dig det du vill, bry dig sådär lagom. Allt är inte alltid som det ser ut, jag är en varannandagsmänniska, jag är inte imorgon det jag är idag, glöm inte det, jag kan ju alltid ändra mig. :o)