Det bara är så, jag försöker ha en ängels lugn och vara pedagogisk men det går inte. Idag har det varit en prövningns dag, eller egentligen har det hållt på några veckor. barnen, framför allt den minsta, har varit gnälligare än vanligt, mer trött, till och med fröknarna på förskolan har berättat att hon är gnällig och trött. Jag vet inte om det är frågan om allergi, nu har vi kört allergimedicin ett tag men jag tycker inte hon blivit piggare. Hon klagar ständigt på att hon är trött, hon kan absolut inte slita sig från nappen och snutten, hon vill helst bara vara i famnen eller för all del se på fil går ju också bra.

jag känner inte igen min annars så kavata, pigga och framför allt glada tjej. jag vet inte varför, men det kanske är jag som gör att hon blir så, jag menar mitt humör har ju varit upp och ner också, och det faktum att jag är rätt så allergisk mot både det ena och det andra, trött och väldigt alergisk mot gnäll har ju inte gjort saken bättre antar jag. Här om dagen tyckte jag att jag kände en röd tråd, tyckte jag hade fått en linje att gå på men den är nu åter utsuddad, jag är tillbaka på ruta ett igen.

Just nu har jag försökt att sätta mig ner, skriva lite, orkar inte.

känns som en stor trötthetsvåg skäljde över mig. Less

Att vara förälder är inte lätt, att vara människa är inte lätt. Hur ska jag få till det, jag vet då inte.

Nu var det många som stod nere på den lilla innergården, och ännu fler stod på gatan och betraktade den svarta röken som välde ut ur små ventiler och ur ett krossat fönster. Ur det krossade fönstret hade även eldslågor börjat leta sig ut.

Folka mumlade och några for fram till porten för att försöka öppna, försöka rädda, försöka göra nått men porten var låst, så som den nästan alltid var. Långt borta började sirener höras, det var svårt att veta från vilket håll då ljudet med ens omgav alla som stod på gatan, på innergården och över hela kvarterat. Efter en kort stund kom en, två brandbilar och efter en liten stund kom ännu en.

Brandmän hoppade ur bilarna en efter en, några slog sönder dörren och tog sig in, några förberedde sig på att hissas upp och några försökte mota bort folk från gatan. Ambulanser kom, en polisbil närmade sig också.

Långt nere under jord, långt, långt ner sprang små fötter kvickt i den mörka kulverten, några blev burna av de hjältar som mött upp från andra sidan. Prinsen låg fortfarande inlindad i filten, han var inte lika rädd nu, han hade sett riddaren och nu låg han i famnen hos en hjälte som sprang med snabba steg. -skynda er, akta så ni inte snubblar!

Prinsar och prinsessor sprang för att dom äntligen var fria, sprang för att de äntligen fick springa, benen ville springa.

Riddaren kämpade i röken med den låsta dörren, han visste att det fortfarande fans en prinsessa kvar, hon var så hårt inlåst i vindsrummet så han visste inte hur han skulle förmå sig att få ut henne. Han såg sig omkring och hittade en stol som han frenetiskt slog mot dörren, det började bli ont om tid. han kastade sig mot dörren så våldsamt att det kändes som något gick sönder i axeln. På ett mirakulöst sätt fick han upp dörren, rummet var tomt, ingen i sängen, ingen bakom dörren, men där under sängen låg hon, sov hon? Andades hon?

Riddaren grep tag i flickan och tog henne i famnen när han rusade ner för trapporna. Längst ner innan han försvann ner i kulverten hörde han bultningarna på dörren till fotostudion, en gammal dam som hostade och en fotograf som skrek.