Nu har tiden gått, de flesta av alla infektioner som familjen burit på verkar ha läkt ut och barnen är nu åter på sitt dagis.

Jag kände bara idag, eller rättare sagt igår att hela den här sjukdomstiden som jag gått med halsont och hosta, jag är ju i ärlighetens namn inte bra än, (även om jag låtsas vara bra), har gjort mig så förbenat svag. All den här tiden jag gått och tränat känns som bortblåst. Jag brukar känna mig stark, men inte nu.

Idag kom jag till insikt, jag kommer inte kunna göra det där förbannade skidloppet, inte för att jag inte vill, envis som jag är vikll jag ju visa alla att jag ju visst kan göra det där förbannade loppet!

Jag kom till insikt att jag kommer inte kunna göraloppet för jag kommer aldrig hinna få tillbaka orken. Jag vet det. Jag är inte en sån som lite fint kan solglida mig igenom ett lopp och bara njuta av ett vackert väder. jag ska ju kämpa, jag ska tävla, inte mot andra men mot mig själv.

<vad är tråkigare än att tvingas ge sig? Att komma till insikt att man måste kapitulera för att man helt enkelt inte längre har förmågan.