när man sitter hemma i sina glubblerier, och i ärlighetens namn så gör jag det ofta, allderles för ofta. Så känner jag en önskan om att få vara så ärlig. Att få skriva, här på bloggplatsen vitt och brett precis som jag känner och önskar, berätta hur jag mår, berätta vad jag vill men jag kan ju inte det. För hur okomplicerat man än önskar att det skulle vara här i levet så  får man inte vara för ärlig. Vi är rädda om våra nära och kära. jag är rädd om dom omkring mig, jag är rädd om mina vänner, jag är rädd om integriteten jag är rädd om mitt jobb. Så, här sitter jag nu, bara vill berätta, vill låte hjärtat tala, men det går då rakt inte.