Måndag efter alla helger, min första dag åter på terapin, å som jag saknat min terapeut. På något sätt kan jag känna att jag nästan är lite ledsen att hon är min terapeut för hon kan inte få vara en viktig person i mitt liv utan bara min terapeut. Hon har kommit att bli en enorm trygghet, en persom som jag behöver, en person som ger mig så mycket utav det jag saknar. 

Minstingen var hemma med mig idag på grund av studiedag på dagis så det blev lite stressigare än vanligt eftersom jag skulle hinna skjutsa henne och så innan jag kunde åka, men jag kom iväg med en knapp marginal.

Jag brukar ju ha som rutin att äta sushi innan terapin med eftersom jag går på lchf kost nu så var det liksom inte så passande så jag slängde i mig maten innan jag for. 

Mötet idag var bra, det var både en resumé av det som varigt under helgerna och jag har väl blivit mer och mer varse varför jag känner som jag gör osv så det finns mycket att prata om. 

Sen kan jag nästan bli trött på mig själv, tänk att jag inte ens i de mest allvarliga situationerna när jag öppnar upp djupet av min själ, kan låta bli att skämta.

I min terapeuts rum vimlar det av sånna där dryga små blomflugor och dom skall ju alltid envisas med att flyga just runt ansiktet på en hela tiden. När jag så berättade att jag blivit varse att jag fått tinnitus när jag får ångest och min terapeut nickar i samförstånd så häver jag ur mig medans jag viftar framför ögonen, - å så har jag upptäckt en massa spvarta prickar som flyger framför ögonen på mig. Min terapeut tittade häpet på mig och såg nästan förkräckt ut men när hon såg att jag flinade så slappnade hon av och fnissade till.

Lite senare under vårt samtal, när jag berättade något ingående drog jag häftig efter andan och känner plötsligt att jag sätter något i halsen, då har jag naturligtvis inhalerat en flugjäkel! Åh! 

...det är rätt svårt att fokusera på det man ska på sina samtal under dessa omständigheter ;o)