Just nu när det känns som gråast och mörkast och trögast, då kanske det äntligen är dags igen för att ta tag i det här bloggandet...

har haft en välförtjänt paus men känner nu att det skulle vara lite roligt att börja skriva igen även om det inte alltid blir från mitt allra djupaste, (det orkar jag då rakt inte) Men lite så där lagomt halvdjupt, eller som min yngsta dotter säger om barnpolen i leksand; Grunddjup, :o)

Var nyss ute med jycken, hon är skendräktig å det är inte det minsta roligt kan jag lova. Nyss fick vi torka upp blod över halva huset efter henne, hon har blivit väldigt lat på att städa efter sig. Nu har det i alla fall lugnat sig men nu börjar hon bädda och buffa runt i bädden, biter sönder bädden! Inte kul alls. Hon vill inte ta några långa prommenader som hon annars älskar, det är jag som tvingar henne fast det normalt är tvärtom och då är det illa, för just denna årstid så vill jag inge hellre än att lata mig och sitta framför datorn. Hon Slickar sig konstant på spenarna och gnäller och piper på nätterna. Vad göra åt detta då? Jo det finna medicin att ge eller så kan man minska på maten och öka motionen. OKEJ, minska maten är ju inte så svårt men nu ska jag alltså ut och gå ännu mer med kräket som inte änns vill gå och jag som inte ens vill gå...väldigt dålig kombo.

Jaha nu var kaffet slut i muggen och klockan börjar bli dags att hämta barn från förskola och skola...Imorgon blir det Läkarbesök, känns lite nervöst, lite ångest men det ordnar sig (sådär ja nu var jag ju grunddjup ;o) )

adios! 

Att jag blir upprörd är kanske att ta i...eller föresten, jag blir faktiskt upprörd, och ibland riktigt förbannand över hur vuxna pratar med barn och då inte bara med sina egna barn.

Tro nu inte att jag är någon moralmorsa som inte tycker att andra skall fostra mina barn för det är precis tvärt om, jag tycker att alla vuxna har ett ansvar gentemot barnen att hjälpa den komma rätt i detta samhälle, lotsa, leda, informera och ibland faktiskt fostra och säga ifrån.

Men fortfarande visar vi att det är helt ok med misshandel, kvinnoförtryck, mobbing osv. När grabben drar tjejen i håret är det "för att han är förtjust i henne" eller när den missanpassade killen gång på gång slår allt och alla så "behöver han bara mer kärlek" Istället för att ta tag i det smygs det bara runt problemet.

Det som jag känner att jag personligen mår sämst över är ändå (för att jag själv har två flickor) när flickorna gång på gång får höra, när dom blir knuffade, dragna i håret får höra fula ord från killar är att killen i fråga är kär, eller förjust eller liknande. Detta gör mig så arg! Hur skall flickor kunna växa upp och veta att det inte är ok att bli slagen, ok att bli nedtrykt om vi inte från början säger att det är fel? Må så vara att vissa situationer uppkommer just för att killen i fråga har svårt att uttrycka sig, men varför inte säga just det? 

När mina tjejer eller deras kompisar berättar att någon gjort något dumt tex, min 6-åring berättade för någon vecka sedan att en kille hade knuffat henne retat henne, jag sa då att det var fel, man får inte göra så och frågade om hon hade pratat med läraren.

Ta tag i problemen så blir det inte fel. Lär flickor att det inte är rätt att bli kallade fula saker och att kärlek och omtanke inte skall göra ont. Lär killar detsamma barnen från början vet hur man ska bete sig. Hur skall dom veta om vi inte visar vägen?

Tack för ordet