Tänker ibland på hur otoligt roligt jag kan ha, just nu framför allt på mitt nya jobb. Där trivs jag bra och känner mig accepterad, sedd och ingen ifrågasätter och tittar ner eller för den delen, snett på en. Inget skitsnack utan hela tiden rak kommunikation.  Just nu så ber jag för att få fortsätta på detta jobb där jag känns värdefull, där det jag gör känns som en skillnad för människor omkring mig. Helt ärligt så just nu vill jag inte alls tillbaka, känns inte som att något drar mig tillbaka, inga uppgifter känns lockande, mina arbetskamrater känns trötta och totalt ointresserade av mig. När man då och då är upp på sitt ordinarie jobb blir man hejad på och man kanske får frågan hur det är, ska inte säga att alla är lika, det finns guldkorn, det gör det visst det, men de blir färre och färre. De bästa slutar eller är påväg, det är bara jag som ska tillbaka, ska tvingas in i fållan igen.

Just nu ber jag till Gud att få förlängt åtminstonde året ut, eller varför inte "hitta på" en liten tjänst åt lilla mig. Det vore något helt makalöst, då vore jag åtminstonde lugn för det. Då skulle något i mitt liv kännas helt tillfredsställande.

Ska man tycka att det är ok att inte njuta fullt ut när man passerat 30, när man blivit mamma, jobbar heltid eller när man prioriterar sömnen? Njutning är så mycket, allt från god mat, bra musik, en riktigt bra film, bra bok, gott vin, god choklad, samtal med härliga vänner och givetvis bra sex.

Jag har alltid vetat att njutning är viktigt, njutningen är till för att orka leva det liv vi lever. Hade det inte varit för lite njutning så hade det varit rätt tufft att uthärda emellanåt.

Givetvis är njutning så olika från människa till människa, men något jag är helt säker på är att vi människor strävar efter njutning hela tiden.

Just nu är jag jäkligt trött på att inte få njuta fullt ut.

Maten börjar bli tråkig, jag bara orkar inte vara sådär sprudlande fantasifull varenda eviga dag, vardagsmaten är inte kantad med guldkant direkt, svårt att "fixa" till falukorven på ett mer attraktivt sätt. Nu har ju påsken kommit och gått och nog är det trevligt med gravad lax och sill men den njutningen är så kortvarig, den hinner man ju tröttna lite på den också för den delen. Musiken kan nog ge rätt mycket njutning, en hel del om jag tänker efter. Tack vara eller på grund av de långa resorna till jobbet varje dag så får jag lyssna på mycket musik, just nu går alla gamla CD samlingar jag själv gjort en gång i tiden. Lyssnade idag på min Barcelona CD och minns tillbaka till den tiden....snacka om njutning. :o)

Vänner har jag och det är toppen, hade nog kunnat njuta mer av dom om jag hann träffa dom lite mer. Filmer ses alltför sällan, sexet är just nu riktigt trist, förlåt mamma och pappa och eventuellt pryda vänner som läser detta, men just nu är mitt bästa sexliv med hjärnan och eventuellt näven.

Men vad ska man vänta sig? Jobbar man heltid och resten av fokus helt enkelt går ut på att få ihop vardagen så kanske det inte kan krävas annat än att njutning är något lågprioriterat. Det ska bara gå, det ska bara fungera, man måste bara för annars får man inte ihop livet.

FY VAD JAG TYCKER DET ÄR TRIST!!!!!

....tack och lov för choklad.....

Jag har funderat och kan inte riktigt förstå hur det går till. Mängder av vänner som jag har hinner med så mycket, hinner framför allt med att pyssla och få fint hemma. Jag försöker fundera vad jag gör som uppehåller mig från det allmäna pysslandet. Jag skulle verkligen vilja få fint och sådär stylat här hemma men hur får man till det?

Såhär ser det ungefär ut: både jag och maken jobbar heltid, maten lagas i princip alltid från grunden, inga halvfabrikat, det är klart det tar lite tid. Vad gör jag sedan på fritiden, jo en kväll i veckan har jag min träning som tar ca tre timmar från jag åker till jag kommer hem, jag har även barndansen en kväll i veckan och även det tar ca tre timmar. Jag hänger lite på facebook och bloggar lite varje dag, men även där rör det sig om en kortare stund. Kan bli lite TV tittande på kvällarna men inget överdrivet, har kommit från det en del. Så vad är det sen som gör att jag inte får till det? Kan det vara min barn som behöver sin uppmärksamhelt, eller det eviga plockandet och tvättandet? Om sanningen ska fram så ser inte ett påskris, snyggmatta eller vacker skål inte så stylish ut när det ligger mängder av leksaker, papperskonfetti och hundhår överallt. Man hinner liksom inte få till det fina för allt det fula och stökiga hinner alltid före och måste tas omhand först. Hur ska jag någonsinn hinna med där, tre som stökar till och två som städar, om och dessutom dom som städar har hälften av energin jämfört med de som stökar till så är det en omöjlig ekvation att få till.

Det är väl egentligen bara att stå ut med att näsan håller sig ovanför stöket och att misären ej breder ut sig så kanske, kanske det blir bättre sen. Kanske kan jag få mitt stylade hus så småningom. Tills dess kämpar jag på med mitt ljuvliga badrum med rosa detaljer och rosdoft, jag ska nog flytta dit in. ;o)

Nu har nästan hela dagen gått, jag har jobbat. Att jobba på en långfredag är inte så tokigt egentligen, har jobbat med en trevlig kollega, haft mycket goda samtal och alla besök har flytit på bra. Men nu känns det äntligen som det är påsk. Är ledig lördag och söndag, skall tillbringa tid med familjen och är bjuden på både påsklunch och påskmiddag, mycket trevligt och skönt, men behöver inte lägga ner speciellt mycket energi.

Solen skiner och jag har bestämt mig för att må bra hela helgen, inte tänka på varken det ena och det andra, njuta lite för en gång skull. Får fortsätta grubbla nästa vecka, om det inte gått över då vill säga. Grubblet kanske har lagt sig för gott.

Vilket önsketänkande, men önska kostar ingenting.

Det är inte utan att man funderar vad man håller på med här i livet. Här går man och hela tiden strävar och tror att man ska göra det rätta, säga det rätta, känna det rätta och framför allt hela tiden vara rätt.

Innombords känns det bara som att jag är vilsen. Vet inte alls hur jag ska kunna förlika mig med det som är jag. Hur ska man veta vad man vill?

Alla ständiga val här i livet ger mig panik. Det är bara att bestämma och så får man ta det då, var det någon som sa, men det är inte alls bara att bestämma. Visst, om jag jag skulle vara en riktig skitstövel skulle det vara enkelt. utan att behöva tänka på andra skulle det vara superenkelt. Då är det ju bara att köra på, köra över och köra fram till nästa.

Men jag är ingen skitstövel, åtminstonde tycker jag själv inte det och jag skulle inte kunna vara en. Sen kan det säkert hända att det finns folk som tycker jag är en riktig idiot, en riktig skitstövel, men det får väl på nått sätt stå för dom. Jag tycker jag försöker göra det rätta hela tiden, framför allt för alla andra.

Nu känner jag mig lite ledsen, känns som jag tappat bort något, kakan är nu uppäten och jag kan inte känna smaken av den längre, bara förnimma en liten doft.

Just nu ganger det lite i mig, det gnager en liten oro, gör lite ont.

Har delat så mycket av mig själv så länge, har visat mer av mig än jag annars gör. Nu är det slut på det, nu får jag trycka på avknappen och sluta dela av mig.

Det är ju en sak att dela med sig av sig själv och känna sig trygg med det, men det är inte alltid man är det, trygg alltså. Oftast är livet väldigt otryggt, man går mest i sin egen bubbla och kanske inte alltid vågar visa vem man egentligen är. Och sen när man kanske gör det, visar vem man är, så kanske det redan är försent, eller så kanske det känns för svårt att lämna den trygga bubblan och släppa taget, det är tryggast att stanna kvar.

Djupt, sjupt, så oändligt djupt.

För att vara lite ytlig kan jag istället skriva att jag klippt mig i en ny frisyr, känns roligt, kul med lite nytt. Jag blev nog nöjd, även om det tog ett bra till innan man fick någon respons här hemma. Då är det tur man har vänner och familj som ser och bryr sig.

Var upp på mitt ordinarie jobb en sväng innan stängning idag, pratade med en fantastisk vän som berättade en hel del saker. Många saker jag blir riktigt rädd över att höra och många saker som gör mig rent ledsen. Inte kul att höra om jobbet nu för tiden, men blir mest ledsen. Det värsta är att jag känner mer och mer att jag inte vill tillbaka, vill vara kvar där jag är nu. Alla som betyder något på jobbet är borta eller påväg bort, vad ska jag dit och göra till ett ställe där ens resurser ej tas till vara, där jag skall sorteras in i mängden, mätas och på sikt kanske kastas bort som en sån där EU-jordgubbe, för liten och oduglig. Men egentligen är dom där små, odugliga jordgubbarna dom man helst vill ha, dom sötaste och med mest arom. Tänk det!

Var nyss å tränade, när passet var över och jag nästan flåsade lungorna ur mig, inte bara för att jag tagit ut mig rejält, utan också för att allergin är extra jobbigt just nu. Då kände jag att jag får inte nog av detta. Jag vill bara mer, mer och mer.

Att få känna hur musklerna spänns, känna hur de jobbar, känna att min kropp blir starkare och starkare, se hur min kropp blir smidigare och vackrare. Känna att jag orkar mer än någonsin, ger en sån kick som jag inte får nog av.

Ok, om jag inte är på topp när det gäller allt i livet just nu, det är ju rätt slitigt med kärleken, även om det inte är kaos längre, även om barnen tar ut sin rätt, även om jag inte får maixmal njutning i allt just nu så får jag allt jag begär och lite till av min träning. Där är det maximalt slit men också maximal njutning.

Där på träningshallsen golv i mina röda kläder, där på grusvägen i mina springskor och iPod på handleden, där är jag det vackraste som finns!

tomt och kallt känns det i mig just nu. En varm känsla som har har försvunnit och blivit till en kall svidande känsla.

Just nu är det mycket tankar i mig, från all yta som varit de senaste dagarna till detta djupa. Nog finns det ett djup i mig, ett otroligt djup, vet inte riktigt om jag gillar det.

Min hjärna spelar så många spratt med mig, tänk vad mycket man kan tänka hela tiden, sen tänker man mycket man inte vill tänka. Jobbar så mycket med alla tankar just nu, försöker få tankarna att bara vara tankar och inte så mycket känslor, men det är svårt. För att vara en känslomänniska som mig så känns det svårt, känns jobbigt, känns omöjligt.

Bara jag låter en gnutta av hjärtat ta över blir jag förtvivlad. Får nästan lite panik.