Jag kunde läsa hur det var, jag kunde hitta alla svar, på nästa blad i livets manual

Undrar vad som händer nu när boken plötsligt tagit slut med mer än kanske halva livet kvar?

Alla minnen från barndomen, sen kom den första kärleken med hjärtasorg och sång från himelen.

Så klev man in i en vuxenvärld. En vacker dag så stod han där, han som skulle dela framtiden.

Det finns en rädsla att inte se, vad morgondan ska ge.

Vem vet vad som händer, tar en dag i sänder. Jag har lärt min att leva med vinden som hastigt vänder.

Att fortsätta brinna, eller sakta försvinna. Jag vill gå på på den väg mot ljuset som kärlek förnimmer.

Världen sjöng vår bröllopssång, och sen den dagen barnen kom, fanns det inte någon tid att vända om.

Men nu är tiden för ovisshet, nu känner själen sin sårbarhet och den söker skydd i det man redan vet.

Det finns en rädsla att inte se, vad morgondan ska ge.

Vem vet vad som händer, tar en dag i sänder. Jag har lärt min att leva med vinden som hastigt vänder.

Att fortsätta brinna, eller sakta försvinna. Jag vill gå på på den väg mot ljuset som kärlek förnimmer.

                                                av
Johan Moraeus

Det bara är så, jag försöker ha en ängels lugn och vara pedagogisk men det går inte. Idag har det varit en prövningns dag, eller egentligen har det hållt på några veckor. barnen, framför allt den minsta, har varit gnälligare än vanligt, mer trött, till och med fröknarna på förskolan har berättat att hon är gnällig och trött. Jag vet inte om det är frågan om allergi, nu har vi kört allergimedicin ett tag men jag tycker inte hon blivit piggare. Hon klagar ständigt på att hon är trött, hon kan absolut inte slita sig från nappen och snutten, hon vill helst bara vara i famnen eller för all del se på fil går ju också bra.

jag känner inte igen min annars så kavata, pigga och framför allt glada tjej. jag vet inte varför, men det kanske är jag som gör att hon blir så, jag menar mitt humör har ju varit upp och ner också, och det faktum att jag är rätt så allergisk mot både det ena och det andra, trött och väldigt alergisk mot gnäll har ju inte gjort saken bättre antar jag. Här om dagen tyckte jag att jag kände en röd tråd, tyckte jag hade fått en linje att gå på men den är nu åter utsuddad, jag är tillbaka på ruta ett igen.

Just nu har jag försökt att sätta mig ner, skriva lite, orkar inte.

känns som en stor trötthetsvåg skäljde över mig. Less

Att vara förälder är inte lätt, att vara människa är inte lätt. Hur ska jag få till det, jag vet då inte.

Nu var det många som stod nere på den lilla innergården, och ännu fler stod på gatan och betraktade den svarta röken som välde ut ur små ventiler och ur ett krossat fönster. Ur det krossade fönstret hade även eldslågor börjat leta sig ut.

Folka mumlade och några for fram till porten för att försöka öppna, försöka rädda, försöka göra nått men porten var låst, så som den nästan alltid var. Långt borta började sirener höras, det var svårt att veta från vilket håll då ljudet med ens omgav alla som stod på gatan, på innergården och över hela kvarterat. Efter en kort stund kom en, två brandbilar och efter en liten stund kom ännu en.

Brandmän hoppade ur bilarna en efter en, några slog sönder dörren och tog sig in, några förberedde sig på att hissas upp och några försökte mota bort folk från gatan. Ambulanser kom, en polisbil närmade sig också.

Långt nere under jord, långt, långt ner sprang små fötter kvickt i den mörka kulverten, några blev burna av de hjältar som mött upp från andra sidan. Prinsen låg fortfarande inlindad i filten, han var inte lika rädd nu, han hade sett riddaren och nu låg han i famnen hos en hjälte som sprang med snabba steg. -skynda er, akta så ni inte snubblar!

Prinsar och prinsessor sprang för att dom äntligen var fria, sprang för att de äntligen fick springa, benen ville springa.

Riddaren kämpade i röken med den låsta dörren, han visste att det fortfarande fans en prinsessa kvar, hon var så hårt inlåst i vindsrummet så han visste inte hur han skulle förmå sig att få ut henne. Han såg sig omkring och hittade en stol som han frenetiskt slog mot dörren, det började bli ont om tid. han kastade sig mot dörren så våldsamt att det kändes som något gick sönder i axeln. På ett mirakulöst sätt fick han upp dörren, rummet var tomt, ingen i sängen, ingen bakom dörren, men där under sängen låg hon, sov hon? Andades hon?

Riddaren grep tag i flickan och tog henne i famnen när han rusade ner för trapporna. Längst ner innan han försvann ner i kulverten hörde han bultningarna på dörren till fotostudion, en gammal dam som hostade och en fotograf som skrek.

så hur var det nu då man gjorde, jag som var så aktiv för en kort period, nu är bloggandet åter igen ringrostigt och styltat, men jag gillar ju att skriva, behöver det också emellanåt. Det som faktiskt är jobbigast med att blogga (om det nu är någon som funderar på att börja) Är att man inte kan tömma ur sig som man vill, man kan inte skriva som man vill eller allt man känner. Varför? Jo, nu är det ju så att bakom denna skärm (eller rättare sagt framför) finns en riktig människa och denna är involverad i verkliga människor runt omkring och allt det som händer i livet och innuti kan inte delas vitt och brett, eller det är väl så jag tycker. Saker man känner kan såra, saker man gör är inte till för hela världen, så är det bara.

Så vad kan man då skriva? Jo man kan skriva det man gjort under dagen, kan vara roligt men för mig känns det i princip onödigt, och även där rätt svårt i och med att jag jobbar med människor så är inte heller allt det för allas ögon och vetskap. Man kan skriva ur hjärtat men då kan man inte heller vara helt ärlig, det blir en samling kryptiska meningar som kan tolkas lite hur som helst beroende på vem som läser dem.

Du som känner mig, du som älskar mig, du som inte gillar mig och du som tycker jag är ok, du vet hur du ska tolka, ta till dig det du vill, bry dig sådär lagom. Allt är inte alltid som det ser ut, jag är en varannandagsmänniska, jag är inte imorgon det jag är idag, glöm inte det, jag kan ju alltid ändra mig. :o)

Det är verkligen så att bloggbehovet styrs av hur man mår. När jag mår rikitgt bra, sådär lysande, då har jag inte samma behov av att blogga, detsamma gäller om jag mår för dåligt eller för komplicerat för att kunna skriva. Å det är nog så det har varit. Just nu mår jag lite halvt om halvt. Livet rullar på, rätt skönt att leka lyckliga familjen ett tag, låtsas som om allt är bra och vara glad på låtsas. Nåväl, mina vänner, det är ju inte så att jag låtsas gentemot er, men jag låtsas helt klart inför migsjälv. Det är jag riktigt bra på, att låtsas inför mig själv, hitta på att allt är bra och sedan leva i den friden ett tag. Man orkar helt enkelt inte, jag orkar helt enkelt inte gå och vara bitter, ledsen och arg hela tiden.

jag har bestämt mig för att inte vänta på att andra ska göra livet bättre, jag måste nog ta det steget själv. Sen hur mycket och hur stort steget blir beror på hur mycket jag vågar. Jag känner mig morsk innuti men när det väl kommer till kritan är jag nog rätt feg. Jobbigt att tänka sig att hela livet skulle vändas upp och ner om jag ghjorde några förändringar, samtidigt kanske man måste ner till botten för att kunna vända upp igen.

Några småsteg för att må lite bättre på vägen är att jag börjat investera i migsjälv, jag har just inte så mycket annat att investera i. Det skulle vara barnen då, men de har jag ju alltid investerat i.

Just nu, just idag och i denna stund har jag dubbla känslor. har ett pirr som pockar på uppmärksamhet, nått som längtar, men den andra känslan är tröstlöshet. Det återstår att se vilken av känslorna som får blomma ut.

Prinsessan kände en frän lukt, något som fick henne att börja hosta, då såg hon den gråa röken som vällde in från springan under dörren, den strömmade in med sådan fart att det snart blev som en dimma i rummet, prinsessan hasade ner från sängen, och lade sig på golvet, det kändes som det fanns mer luft här. Hon tittade mot dörren, visste att det inte gick att ta sig ut, den gamla damen låste alltid noga.

Prinsen sov djupt, han hade blivit lite piggare nu, den gamla damen hade ordnat medicin denna gång och hostan hade blivit bättre nästa genast. Han började röra sig oroligt i sömnen, det började sticka i hans lungor och han vaknade upp av en sådan kraftig hostattack så ögonen tårades, han var mellan dröm och verklighet när han såg en gestalt stå vid hans säng. Det var så rökigt i rummet så han knappt kunde se, men han såg att det inte var den gamla damen. Det var en man han inte sett tidigare. Prinsen blev rädd men hann inte skrika då mannen hastigt tog tag i honom, lindade in honom i en filt och bar iväg med honom. Aldrig hade han varit så rädd. Han kände mannens fasta grepp, filten luktade surt och unket, han hörde hur mannen andades häftigt, hörde hur han sade - jag skall rädda dig, du behöver inte vara rädd, men prinsen var livrädd.

Födelsedagen är nu avklarad, lika så firandet. Har varit trevligt och så, men nog kändes det allt bättre när man var yngre. Nu är det så att jag längtar efter den perfekta födelsedagen. När man vaknar av sång, presenter som  man bara kunnat drömma om, inte för att dom behöver vara dyra, det handlar inte om det, det   handlar om tanken, att någon ansträngt sig lite extra för att ta reda på vad just jag skulle vilja ha. Sen hade det inte skadat att få en oväntat trekvart för sig själv i badrummet där jag kunde duscha, piffa och göra mig snyggast för att sedan få komma ner till ett dukat frukostbord med riktig mysfrukost.

Det låter väl som en toppenstart på en födelsedag? Det skulle det vara ur min synvinkel.

Sen är det så att man inte alltid fyller år på en helg, det kan ju hända att man jobbar just på födelsedagen, men det är ju inga problem. En bra start på dagen gör att arbetet flyter på och man bara njuter. Fortsättningen på den "perfekta födelsedagen" skulle vara att just jag blev uppmärksammad för att det var just jag som fyllde år, den som inte vill känna sig speciell en dag ljuger, jag skulle gärna känna mig speciell fler dagar på året, men just födelsedagen skall sticka ut. När kvällen kommer gör det ju inget om någon tänkt till lite extra, kanske lagat en god middag så jag slapp, så jag bara fick njuta. Sedan skulle det vara fantastiskt att bli satt på den där lilla tronen, att känna sig som prinsessan för dagen.

Dream on, detta kommer aldrig att inträffa, jag kommer fortsätta vakna upp utan sång, förvänta mig mer än det kommer bli, jag kommer alltid känna mig besviken, för att det inte blev det minsta speciellt på min dag. Det är helt enkelt så det är, kanske inget att hänga upp sig på, I-lands problem, finns alltid de som har det värre, men jag är jag och kan inte annat.

Det var en gång en kvinna

Hon var som de flesta andra, strävade efter rättvisa, strävade efter kärlek och efter respekt.

Hon var nog rätt omtyckt, hade många riktigt bra vänner, flera vänner och många bekanta, säkert tusen. Hon hade hela sitt liv målat upp bilder över hur livet sett ut, ser ut och kommer att se ut. Bilderna stämde inte alltid in med verkligheten men hon kunde inte annat än att måla dom.

Hennes hjärta var stort, rymde massor, många fanns plats där uti, men kanske var det lite för trångt för att rymma henne själv.

Hon hade värdefulla syselsättningar, när hon var på sitt arbete kändes det så rätt, kändes uppriktigt och uppfyllande, där var det som att komma hem, men hennes hem kändes frånvarandra, kändes kallt och inte som hennes. Där fanns det människor hon älskade men husets fyra väggar nästan kvävde henne emellanåt, det fanns också människor utanför hemmet som ville kvävas, nästan tog alla luft ur hennes lungor, men det fanns inte utrymme för att känna så, hon fick acceptera detta och fortsätta sträva.

Livet började inte kännas som hennes, livet började leva sitt eget liv utan henne, hon fick inte plats i sitt liv, hon fick inte leva livet som hon fått.

När livet riktigt hade jobbat musten ur henne fick hon se att det fanns andra lösningar, fanns annat utanför dessa husets fyra väggar, fanns annat som var viktigt, som var vackert, vackrare, åtråvärt. Men nu fanns inte det tillgängligt för henne, hon var fast i det som hon nu hade förtagit sig, livet ville inte släppa henne, hon var inte värd nått annat.

Hon började slåss, började se ljus, men kastades bak till mörkret, hon kämpade, hon skrek, hon grät, å som hon grät, men livet ville inte riktigt släppa taget. Hon var dock inte ensam, hon visste det, fler hade gått igen samma sak, eller åtminstonde något liknade, många älskade henne och ville kämpa för henne, nu var det bara upp till henne själv.

Ville livet släppa taget för att släppa in ett nytt, eller var det detta liv som skulle vara för evigt?