Nu har det gått för långt, jag bara inte orkar länge.

Nu har migränen ätit upp min ork och min glädje i över 15 dagar, jag har inte ens kolla längre hur många dagar det är. varje dag samma sak, antingen vaknar jag med migränen och gör jag inte det så kommer den till kvällen eller kanske till lunch.

Alla tänker och alla säger - du måste vila, du måste ändra ditt liv, du måste det och det.

men att ändra sitt liv är inte lätt, att ändra sitt liv är att ändra på mig, ändra på den jag är. jag vill ju vara jag, jag vill vara glad, sprudlande, full av energi. Nu är jag bara full av trötthet, ledsenhet, passionen har slocknat.

Jag vet att jag är envis, det är ju därför jag går upp varje morgon och kämpar, det är ju därför at jag ändå står ut fast alla undrar hur jag orkar. men vad skulle jag göra då? Skulle jag ge upp? skulle jag lägga mig ner och inte kliva upp?

Jag har en familj jag älskar, en familj som är mitt allt, skulle aldrig svika dom. Då måste man kämpa, jobba, le, betala sina räkningar, stressa för att hinna, vara glad fast man är ledsen, vara förstående fast man inte vill förstå. Försvara sig fast det inte finns nått att försvara.

Vid närmare eftertanka är det ju lika bra att ignorera den tunga andningen, att det sticker lite i bröstet och alla dukningar i huvudet. Om jag bryr mig för mycket skulle jag ju gå under och det går inte.

Någon tror sig äga min kropp, någon tror sig ha rätt att göra som han behagar, mot mig, med mig. En person som finns i min närhet, alldeles för nära.

Det har pågått så länge nu, sedan fem år. I början tog jag det inte så allvarligt, han verkade mest förtjust och för det mesta bara vänlig. Jag tänkte att jag har nog lite väl mycket integritet, det är väl ok, jag borde inte ta så illa vid mig. men nu sedan åren har gått har det blivit mer och mer. Han stryker mig över ryggen, skall ta på mina händer, han sätter sig nära, alldeles för nära, hans ben mot mitt och jag avskyr det. Han sträcker sig över mig och bara snuddar vid mina bröst, precis som om det skulle vara ett misstag, att jag bara inbillar mig.

Vissa gånger har det varit grövre, han verkar tro att det är skoj, bara på skämt, inget att ta illa upp för, men jag känner det som att han njuter av det. Och jag har blivit så överumplad så jag har inte sagt ifrån.

jag ser nog att han är på andra kvinnor också, skall verka vänlig, klämmer på midjan håller över ryggen, men jag märker att de också tycker att det känns fel.

han är för nära, finns för nära.

Nu har han tagit över, han njuter av att jag drar mig undan honom, precis som om han vet att han har övertaget. Han eggas av att jag stryker längs väggarna och undviker honom.

Nu har det gått långt, jag tänker på hur jag klär mig när jag vet att jag tvingas träffa honom, inte visa för mycket inte vara för mycket. Jag slår ner min annars glittriga blick, jag bara är vänlig och försöker hålla mig undan. Sist jag träffade honom, idag, bara som hastigast fick jag panik, drog mig undan, fickångest, började gråta.

Alla tänker, men varför inte bara säga ifrån, varför inte skämma ut honom, eller varför inte undvika honom.

Det är så svårt, han är i närmast släkt med mig, han är på nått vis oförarglig och inför andra, alla andra verkar det helt ok.Hhan gör aldrig något när jag är ensam med honom, utan helt öppet, på nått vis som att ingen då skulle märka, eller att det då skulle vara svårt för mig att säga ifrån. Jag vet inte om han kommer göra något när jag är ensam, nästa gång kanske han blivit tillräckligt upphetsad av min rädsla. Jag vet inte om han är medveten om det, jag vet inte ens om han förstår.

Jag tror det skulle varit lättare om han varit yngre, liksom på samma plan som mig, då hade jag lätt kunnat snäsa av honom och drivit med honom, jag låter ju tex ingen på krogen tafsa på mig ostraffat, men med honom är det annorlunda, han är äldre, vän till familjen, vän till släkten, i släkten. Jag vet att flera vet men alla verkar ha svårt att veta vad de skall göra.

jag vet att jag måste göra nått, snart, men jag måste våga.

Det är konstigt det här med livet och hur man ändras hela tiden.

jag kan inte fatta hur jag så snabbt kan förstå ibland och ibland är det omöjligt att ändra på en tanke.

oj det lät filosofiskt, men man blir sånn ibland.

Jag måste säga att jag trots allt mår väldigt bra just nu och är väldigt lycklig.

Trots allt betyder: mycket på jobbet, mycket med plugget, mycket hemma, förbannat ont i ett ben (å jag som längtar ut att springa), ont i ryggen (det tar på krafterna att kånka på sjuklingar och paktetera älgkött)

Sen finns det en massa mer trots allt men jag känner mig ju rätt glad ändå.

Det var som när man skulle läsa den tröga boken om hälsans mysterium på sjuksköterskeutbildningen. Tänk att jag fuskade mig igenom den och nu likförbaskat när jag läster palliativ vård så skall jag läsa om KASAM känslan av samanhang, eller hur det nu var. Men det är nog så att Hälsan kommer från så mycket annat än bara smärtfrihet, problemfrihet och allt annat som kan vara jobbigt.

För att sluta flumma (än en gång) så har vi idag tagit hand om allt älgkött, blev en hel del, lika härligt som vanligt att fylla frysen. Just nu står älgbenen på spisen och kokar sig fina för kvarnen. Skall bli fina fisken med älgpölsa. :o)

Det var bestämt sedan igår att vi skulle ta en tur till Åland allihop jag och barnen, Moster med ban och hand barn, T och fina kusin, totalt 8 stycken klev ombord på båten vid strax före 10.00 Dagen var inte lika lugn och fin som igår, inte lika varmt och en hel del blåst. Men jag tänkte, att ta åksjukemedicin är ingen idé jag blir bara trött. Vi hade bestämt oss för att inte äta i buffén utan ta det lugnt. Vi satt och slappade lite när vi lättade ankar, tog en fika och sen blev det taxfree. Jag passerade snabbt parfymavdelningen, hade börjat känna mig lätt illamående och parfymlukt är inte min grej. Sen var det alkoholavdelningen, där hade jag inte direkt nått ärende heller, kom sedn till godiset. Ungarna for runt som sjöbusar bland hyllorna, jag kände hur det gungade i magen. Barnen valde en varsin Hello Kitty godispez och sedna säger ärtan ; mamma jag tror jag är magsjuk. Aha! inte bara jag som kände av de rätt kraftiga vågorna med andra ord. Vi betalade med en himla fart och drog till toaletterna. Vi kissade och sen mådde vi faktiskt bättre, illamåendet la sig lite. Vi satte oss en stund, barnen åt sitt godis och hade kul.

Det började närma sig lunchtid så vi gick till cafeterian. Men jag var inte direkt sugen, försökte peta i mig den torra laxen och sönderkokta potatisen men det gick inte så bra. jag är faktiskt väldigt kräsen, mat är så viktigt och det är så sällan man blir riktigt nöjd. Barnen fick dela på en panpizza men den tyckte det inte om heller, eller så var de förmodligen fulla med pezgodisar.

Efter maten tog jag och I och A ännu en tur i Taxfree, då hittade jag lite fina smycken som jag köpte, kände kul.

Vi gick upp till musikbaren, lyssnade på ett halvtaskigt coverband och väntade på att komma i land. jag kände att jag mer och mer bara ville kräkas, mådde så himla illa, blev blekare och blekare, svettades, försökte massera alla punkter mot illamående som finns, rummet tycktes krympa, en kvinna satte sig på bordet bredvid oss och hon stank av nån sliskig parfym, det var kört. jag bad att få hjälp med barnen, gick med vingliga steg mot toaletterna, överallt luktade det illa och det gungade och for i mitt huvud.

Kunde inte kräkas, mådde bara illa, satte mig på toalettlocket och la huvudet i händerna, bara satt så länge länge. Säkert en halvtimme senare kvicknar jag till och går till de andra, mår fortfarande pyton men det är lite lugnare. Vi går ner till bryggan då det är dags att kliva i land.

Gissa om det var skönt att få friskluft och känna fast mark under fötterna.

Kvällen blev lugn och skön, började med fantastiska hamburgare! Så ska det vara! Lammfärsburgare med grönsaker och bröd. Barnen hade roligt med grannens barn som hade en ny pool. Efter en lång kvällsritual med barnen blev det tid för lugn och ro. Jag Moster och kusin satte oss i deras varma härligt bubblande jacuzzi. Vi pratade och pratade, förflyttade oss sedan in till soffan och fortsatte pratet. Skönt att få lite tid att prata.

Klockan 02.00 ropar barnen på mig, alltså dags att lägga sig.

Vaknade trött av alltför pigga barn hemma hos min vän och hennes familj. Tänk att de ska vara så pigga på morgonen, jag som kommit i säng på tok för sent var trött som tusan. Men till slut masade jag mig upp, började packa ihop lite av alla grejer, skulle ju vidare under dagen. Morgonen blev ändå väldigt soft och lugn, käkade frukost och hannprata lite mer med min kära vän innan jag packade ut mig och flickorna i bilen för att dra vidare mot Väddö.

Resan gick bra, barnen sov lite men höll igång rätt bra, fick lite lördagsgodis så det var inga problem faktiskt. Vi anlände vid lunchtid till Hallstavik och kände att det var dags att äta nått. Fick bli en hamburgare i all enkelhet. Komihåglapp till mig; ät inte hamburgare som du inte gjort själv eller liknade, det är förfärligt äckligt med kiosk burgare. fy!

Vi drog i alla fall vidare till Ortala hem till moster och hennes man, barn och mina fina T. Kändes så skönt att komma fram dit, vi satt och drack vatten, softade men märkte efter ett par timmar att mina barn började se väldigt hålöda och tröttaut, det var ofantligt varmt och fuktigt så dom blev riktigt slitna. Då tog vi och packade badkläderna och fr till Bornan för att ta ett dopp. och vilket dopp sen; superskönt i vattnet, jag och barnen badade och njöt.

Kvällen blev trevlig och lugn, vi bjöds på gott grillat med tillbehör, drack rosé och kom på att det faktiskt är riktigt gott med rosé vin, friskt på nått vis. Ungarna var trötta och jag gick upp till huset för att lägga dom, men varje kväll är det som att trycka på en knapp, så fort dom kommer i säng blir dom pigga och röjer runt i minst en timme. Efter att barnen somnat gick jag ner till de andra, snackade lite, åt lite godis och planerade inför morgondagen.

Läggdags vid 23.30, lite tidigare denna kväll, var så trött sedan morgondagen.

Så då var dagen kommen, dagen då jag skulle åka på semester själv med barnen. Normalt är jag rätt feg, inte när det gäller att köra bil långt eller liknade men det är lite läskigt att köra själv, hitta själv och ta hand om barnen själv, allt på en gång. Var beredd på en prövning för man kunde ju aldrig veta hur det skulle gå. Har packat lite pö om pö under veckan så det var inte överdrivet mycket som behövde packas samma dag men nog är det mycket som ska med. hela bilen full, ja eller nästan, det fanns gott om plats hos barnen och mig det var väl främst i bagageluckan som det var mycket.

Första stoppet på min semester skulle bli IKEA i Valbo. Ärtan började redan i Leksand sucka och undra över -När är vi framme? Att försöka förklara för henne att det är långt kvar var lite tufft men efter lite trixande, mellis, kisspauser och barnmusik så kom vi i alla fall fram. Nu var nästa steg, barnen hade fått ett halvt löfte att få vara inne och leka i lekrummet medans jag handlade på IKEA, grejen är den att endast 10 barn får vara där åt gången, sist var det fullt. det stod en familj och funderade och pratade men jag gick helt sonika fram till personalen och frågade om det fanns plats kvar, ja sa hon, det finns plats för två barn. Yes!!! min dag var räddad och jag kunde hålla mitt löfte. ungarna skuttade lyckligt in med skölpaddsstämpel på handen och jag fick en tjusig sköldpaddsskylt att bära väl synligt. :o)

Jag rusad igenom butiken upp och ner, ner och upp, hittade stolsdynor och en hel hög servetter plus lite annat som jag bara MÅSTE ha :o)

gick iväg med varorna till bilen och hämtade ungarna som stod och tittade efter mig, alla ungar hade gått för att äta och dom hade visst sett mig. Vi gick upp för att äta. Tack IKEA för att ni har pannkakor och tack för att barnen får glass till efterätt.

Sen fortsatte vi till Skutskär, dagens huvudmål. Skulle tillbringa kvällen och natten hos R och hennes familj. Träffade min kära vän och det känndes så skönt. Där kan jag vara mig själv, hon läser mig som en öppen bok och verkar känna mig långt innan jag själv gör det. Ungarna for iväg med hennes ungar och lekte som dom aldrig gjort nått annat. Kvällen skulle bjuda på kräftskiva som jag var bjuden på, kändes roligt och lite spännande, alltid kul att träffa en massa nya människor.

Vi fixade och trixade lite inför kräftskivan och piffade till oss. Folk kom till festen lite pö om pö, vi spelade kubb och försökte roa barnen så gott det gick. Sen fick vi äntligen sätta oss och äta kräftor, och som jag älskar dom, små fula, röda men himelskt goda!

Festen var riktigt trevlig, jag hann både, spilla på mig lite, skratta så jag grät, lyssna på alla roliga människor och som vanligt så kan jag inte ens låtsas vara en timid och försynt människa utan brister med ens när jag rappt bara måste ge en massa kommentare, jag är omöjlig. Skulle vara kul att någon gång träffa en bunt nya vänner och låtsas vara lite blyg. Gästerna droppade av men den sista gick iväg vid 02.30 tror jag så kvällen blev lång.

Men en fantastisk kväll var det allt!

Idag svämmade det över, idag vart måttet rågat, droppen spräckte ytspänningen jag tappade fattningen, jag brast...

Semestern har flytit på rätt bra, jga har trots allt mår rätt hyfsat vi har fått bra saker gjorda och gjort roliga saker, inte grälat (gör vi i och för sig aldrig). men friktionsfritt är det ju aldrig och jag kan inte upphöra att förundras över mina barn och hur snabbt dom utvecklas från att vara helt bedårande till att vara monster. Min äldsta, Ärtan är fantastisk, hon är klurig, vacker, smart och rolig men också riktigt hemsk, argumenterande (mitt fel), spydig och kaxig (också mitt fel). jag vill ju att barnen ska vara tuffa men kunna visa känslor, kunna prata för sig. Det jobbiga är när ens goa lilla fyraåring håller på att bli ett monste på fem men nästan som en sexåring, lite halvt tonåring liksom.

Ärtan växer ju som ogräs och har sedan länge behövt nya sandaler, har letat typ överallt för att hitta ett par, gärna med täckt tå, inga foppa och givetvis i smakfull färg. Det har verkligen varit lögn att hitta dessa sandaler i storlek 28. Massor i 27 och massor i 29 men 28:orna verkar ha varit omåttligt populära. Har hittade dock ett par i förra veckan, ett par Kavatsandaler i skin, lila, supersöta och precis sådär som både jag och Ärtan ville. Hon har fått haft dm lite, var ju meningen att hon skulle ha dom till lite fint, de andra slit och slängsandalerna i storlek 27 fick duga till lek. Plötsligen i början på veckan gick leksandalerna sönder, jag suckade lite, vet ju att de gått sönder för att dottern envisats med att ta av dom utan att lyfta på kardborrebandet och givetvis går dom då sönder förr eller senare, nåja de nya sandalerna fanns ju dock.

Idag kom det en rejäl störtskur under en timme, och när jag säger störtskue så var det verkligen så, det vräkte ner. När det äntligen klarnade upp ville Ärtan till kompisar och såklart, vatrt var sandalerna, jo, ute i geggan i störtskuren!

De fina skinsandalerna har sugit åt sig allt och väger nu ett ton och har redan spruckit lite. Jag blev så ledsen och arg och förtvivlad. De jävla sandalerna!

Blev givetvis så arg på min dotter som låtit dom stå ute i regnet, har ju tusen och åter tusen gånger förmanat henne att inte lämna sina saker ute men det går liksom inte in.

Hur arg får man bli? Hur arg kan man bli. Jag inser ju förstås att det inte är enbart är sandaler som orsakar avgrundsvrål och tårar. Fattar ju att det ligger mycket bakom alla känslor.

Just idag ligger det mycket smärta bakom dom där söta blöta sandalerna. Det gör ont i hjärtat lite, det är vånda över att semestern med alla godsaker sätter sina spår på min kropp även om jag vet att en del beror på all träning och jag vet ju att min kropp ändrar sig som vädret, typ jämt! Jag är ledsen för att det i största allmänhet känns lite orättvist, att jag måste kämpa mig till den här lyckan man strävar efter att jag på frågan - hur är det nu, känner att det ju inte är så bra men trodde att jag från hjärtat kunde säga att det är toppen. Det är inte toppen, helt ärligt har jag mycket våndor, känns både spännande och otäckt inför hösten, blir ledsen så jag kan gråta ihjäl mig att jag jobbar sista veckan på mitt drömjobb snart och livet fortsätter som förrut, är livrädd för att migränen ska slå ut mig igen och just den anledningen gör ju säkert att jag kommer få migrän så fort jag entrar mitt "gamla jobb".

Jävla sandaler, fula, helska, blöta sandaler...