Så här är det, efter att ha kämpat på i alldeles för högt tempo, alldeles för länge känner mig kropp att det inte går längre. Jag testade åka på F&S träningen i tisdags men redan innan jag ens hunnit dit hade jag ont i bröstet (varningssignal 1) jag blev jätteglad när jag fick träffa mina vänner och så, blev sugen att träna men vis av den tidigare erfarenheten ska jag ta det lite lugnt för huvudets skull, när mina vänner började prata med mig och fråga hur det är och jag försökte klämma fram met ett - sådär, började tårarna spruta (varningssignal 2 )

Det gick ändå hyfsat jag gjorde mitt jobb men kände mot slutet att migränen kom smygande, trots att jag bara satt där och skötte musiken (varningssignal 3). Nu är det slut på detta, jag bestämde, med god hj'lp av mina friskis vänner, att ta en längre paus. jag är inte med något mer denna termin, känner att det känns skönt men kraven hänger ju över en ändå känns det som. Nu har jag fått en massa mail av mina vänner som säger att det är klokt att bryta och klokt att ta en paus.

Nu har jag avklarat en vecka av jakt också, varit på jobbet efter det och hunnit tänka lite på upplevelsen. Jag måste säga att jakt ger otoligt många olika intryck och insikter. Det är ju dels en rolig hobby, ett väldigt speciellt sätt att fixa mat på, men något jag har märkt är att många människor ändras så fort jaktveckan kommit igång och så fort de gröna kläderna åkt på. Jag säger inte att alla drabbas och jag säger inte att det är någon skillnad på män och kvinor i det fallet, det är jägare det handlar om. Helt plötsligt är det ok för vissa att stinka sprit varje morgon vid samlingen, inget som normal skulle inträffa på en morgonsamling på jobbet. Helt plötsligt bildas det lag, inte som det vore en rolig match som tex fotboll eller liknade (även om många även tar det på blodigt allvar). Dessa lag är som värdsdelar med en hel ocean emellan. Dessa olika lag finner sin plikt att så långt det går, slå det andra lagen på fingrarna genom att skjuta mer, skjuta bättre, skjuta fler, man hör histiorier om hundar som när de råkat komma in på grannlagets marker, blivit fastbundna och sedan har grannlaget helt enket struntat i att rapportera till den som äger hunden vart den är, allt för att kunna ta ett försprång i jakten. Det tisslas och tasslas om de olika lagen så till det milda grad, att man helt glömmer bort att bakom dessa jägare finns; läraren, riksspelmannen, snickaren, rörmokaren osv.

I jaktlagen finns även en styrelse och här blir det också konflikter, konflikter mellan medlemmarna och markägarna.  markägarna har rätt att kräva vissa saker och har även rätt att vara med i de beslut som fattas, de övriga medlemmarna tycker ibland detta är besvärligt och mängder av fula knep används för att undkomma. En markägare som hävdar sin rätt blir besvärlig och måste sättas på plats. Även där finns många exempel. En markägare i ett lag som hävdade sin rätt, ville ha rättvisa när det gälde vilka som skulle få gå med hund och så vidare. Då han skulle hämta sin köttdel, låg där en halv styckad gris till honom, som en liten symbol antar jag. Jag tycker det är vidrigt, jag känner inte att behöver ta någons parti men varför kan jakt inte bara få vara en trevlig sak, ett intresse som man delar med vänner, som vi gör för att vi värnar om naturen, för att vi har ett intresse i miljö, ett intresse i skytte.

Fram för fler fritänkare i jakten, och framför allt fram för fler kvinnor, jag tror detta kan bli lite bättre om vi blir mer blandade i lagen, det tror jag i det flesta sammanhang.

Jag tänker kämpa mot alla dessa fördommar och alla dessa negativa tankar och destrutiva beteenden, jag har tur som ändå har ett rätt fritänkande jaktlag att jaga i.

så då var det sagt.