Idag var det dansuppvisning på gång, det kändes i magen redan jag vaknade att det inte var en vanligt slapp semesterdag, jag måtte vara oerhört känslig för stress. Det konstiga är ju att jag egentligen tycker det är det roligaste som finns, att vara uppe på scenen eller ge en show, men nervositeten hänger i. Vi ägnade i allafall förmiddagen åt att städa och plocka lite, efter lunch drog vi till Clas i sjön och ica, det behövdes både en häcksax och lite mer yoghurt.

Fram mot eftermiddagen blev det dags att träna lite dans och sedan svida om till dräkten för att entra dansgolvet uppe på BuffilsAnnas. 18 Amerikaner, svenskättlingar, skulle få sina sinnen tillfredställda med svensk buffé och folkdans och musik. Vi stod så pittoreskt i dörröppningen och välkomnade dessa slöa, grå och förlåt (feta) amerikaner in i huset, dom såg verkligen ut som den typiska bilden man har av detta folkslag, jag må vara oerhört dum och ha en massa förutfattade meningar, men så kändes det när jag möte dem.

Två spelmän från Leksandslåt spelade till oss, å vi dansade, dansade och dansade. Den svenska busschauffören hade redan varnat oss innan att han INTE dansade, så när det var dags att bjuda upp så var han givetvis mitt första offer, eller fel, mitt andra. Den första jag dansade med var en äldre herre med ingen taktkänsla what so ever.

Vi blev i början varnade av den svenska guiden att de inte var så villiga att dansa, någon var för halt och någon hade hjärtfel, men till vår glädje så var de oerhört glada över att få svänga sina lurviga med oss. Till och med lite proffsfrågor om polskans olika stilar, fick vi av en äldre kvinna, Impad!

Busschauffören då? Jo, han kunde förstås dansa, han var riktigt följsam (och flirtig) Måste ha berott på min oerhörda förmåga att föra och charma ;o)

Han tackade för dansen med ett - Bugg, det kan jag i alla fall dansa! och jag svarade: -det tar vi nästa gång! :o)