Knasig rubrik...

Jag var som vanligt till terapeuten idag, känner verkligen hur deppigt det känns nu, det är verkligen lågt just nu, inte lågt lika med som att köra av vägen, men lågt som i deppa, sura, gråta en hink och tycka att det är hopplöst.

Vad är det som är hopplöst då?

Just nu känner jag verkligen att jag inte är tillfreds med migsjälv på nått sätt, kroppen känns fel, humöret känns fel och helt upp och ner. Känner mig som ständigt PMSig eller trotsig, 

Tog upp det med min terapeut, att jag känner mig så nere. Kom väl fram till att just nu är det väl framför allt den förbannade bäckenleden som gör mig mest ledsen. Jag har en längre tid haft besvär med SI leden på hö sida, alltså bäckenleden, jag hade faktiskt ingen aning om vad det var som hade hänt när jag kände en värre och värre smärta bak över fogarna, kände faktiskt som foglossning. Jag funderade till och med på om jag hade blivit gravid (men så var det ju förstås inte) När jag kom till min läkare kom han fram till att det var en framåtrotation i bäckenleden, kan inte fatta att det kan göra så ont. Jag har ni dragits med detta i över tre månader och det är förbannat jobbigt. Den roterar hela tiden, minsta felkliv eller om jag så ligger konstigt när jag skall sova. Är tydligen överrörlig. Sjukgymnasten träffar jag varannan vecka och hon rättar till och den fortsätter hoppa ur...

Det jobbigaste med allt detta är såklart att jag inte kan träna som jag vill. Så länge som det var barmark så kunde jag ta mina långa promenader men nu, med denna ishalka så är det rent livsfarligt att gå ut. Min träning är ju min drog och jag kan verkligen behöva alla endorfiner jag kan få just nu. 

Men så är det ju det här med mig, att jag alltid måste ta sådan förbaskad hänsyn till alla andras känslor hela tiden. Så när någon frågar hur det är, hur jag mår så tycker jag liksom synd om dom, att dom skall få höra allt jobbigt, det räcker ju med min ångestsjukdom och utmattningen, nu ska jag också ha fysiska problem. Jag vill liksom inte prata så mycket om det, -äsch det är väl ingen fara...osv...ååhh så typiskt mig. varför kan jag inte bara få vara så ledsen och bitter som jag vill över det här?

varför måste jag känna att jag skall ta hand om de andras känslor också?