Jag har som tradition alltid varit uppe före tuppen just på lucia för att sitta i soffan och se när TV-lucian sjunger med någon vackert sjungande kör och sedan mysa med detta under dagen, jag brukar ha glitter i håret hela dagen och känna mig så där lussig. Men inte denna lucia. Jag vaknade som vanligt vid nio tiden, åt frukost och funderade hur jag skulle lägga upp dagen. hade mest tankarna på att jag skulle till sjukgymnasten och sedan hinna till dagis för att hämta lillan och storan. Sen slog det mig att det faktiskt var lucia, att jag minsan hade missat TV-lucia och kände mig på nått vis lite snuvad på det hela, men det gick snabbt över. 

Jag tog en halkig promenad på regnblöta isiga vägar och surade lite över att snön verkar redan ha givit upp. 

Hos sjukgymnasten fick jag ändå lite glada nyheter, min bäckenled hade visst tänkt sig att ligga i läga denna gång, Lars hade mobiliserat bra sist. jag kände mig faktiskt glad för första gången på länge för detta. Hon sa också att jag kunde träna, inte lika som tidigare, utan lite mer försiktigt. Hon förstod verkligen att jag mådde dåligt utan mina lyckoendorfiner. 

Väl hemma blev det så dags för att hämta storan för att titta på lillans luciafirandesom traditionsenligt firades vid skidstugan. 

Så söta dom små luciorna, tärnorna, stjärngossarna och förstås tomtarna var. Och som dom sjöng! Helt otroligt fint, vilket jobb pedagogerna gjort. Efteråt var det fika, men vi var väldigt blöta och frusna så det blev en snabbfika för oss. På vägen till bilen var lillan väldigt trött, och hemma ville hon kolla tempen, se där, feber, jaha så var det med det.