Det var så en av mina patienter sa idag. Han är döende, som alla mina patienter i och för sig är men denne man har kanske ett par dagar kvar att leva här på jorden. Han sa att han var klar, han hade gjort ett bokslut över sitt liv. Vilka tänkvärda ord, fick mig mycket att fundera på.

Jag tänker såhär, jag har levt kanske en tredjedel av mitt liv, lite drygt till och med. Har jag riktig tur så kommer jag leva i två tredjedelar till, man blir lite ärrad av sitt yrke och vet att alla inte har den möjligheten att få ett långt lyckligt liv, men ett liv behöver ju inte bli mer lyckligt bara för att det är långt.

Den där klychan man hör hela tiden, "du ska leva för dagen" skjut inte upp saker till imorgon" osv, det blir man ju matad med hela tiden, å visst tänker man så.

jag vill ju inte ligga där på min dödsbädd och tänka - varför gjorde jag inte det där? eller -varför tänkte jag så mycket på vad andra tycker. Men det är inte så lätt.

Det kanske är svenska, kvinligt, storasysteraktigt, sjuksköterskeaktigt eller vad vet jag. Att alltid tänka på vad andra ska tycka, eller hur andra ska tycka om mig när jag gör si eller så. Det är jobbigt att hela tiden få lov att tänka på det man säger, gör och känner, för att inte upprlöra andra, göra andra ledsna eller ve och fasa, göra andra besvikna. Det är det värsta jag vet, att göra andra besvikna. Då känns det nästan bättre att själv bli besviken.

Jag kan inte ens lata mig en dag utan att få dåligt samvete över att jag latar mig och därför kan jag med andra ord inte ens göra det.

Om jag skulle summera mitt liv hittills, om jag skulle göra ett kvartsbokslut av mitt liv, eller nått liknade, hur skulle det se ut?

Jag tror att mit liv har gått rätt mycket raka vägen. Har nog för det mesta varit en rätt snäll och förståndig dotter, hygglig storasyster - eller som storasyskon är mest kanske. En bra vän. Jag har gjort det jag ska i skolan, inte skolkat eller snattat - ja om man inte räknar med klistermärkena jag tog ur den där kalletidningen när jag var typ 8 år. Jag gick från grundskola till gymnasium till högskola, allt i en följd. Fick jobb, hade fast pojkvän länge och väl, gjorde slut, träffade ny, gjorde slut, dejtade rätt friskt, träffade en idiot, gjorde slut och träffade den man som slutligen skulle bi min äkta man och far till mina barn, för det har jag ju också fått till, två fina flickor - rätt nöjd med det om jag får säga det själv. Jag hann med en språkresa, lite småresor, varit artist, varit full, varit dödslängtande, varit himmelskt lycklig, varit kär många gånger, strulat, gjort rätt, gjort fel, längtat, gråtit, gjort rätt igen.

Jag nog kan en hel del saker läggas till i den redogörelsen men det räcker. Mitt liv hittills känns rätt ok.

Nu kommer det mest spännade, hur vill jag att mitt liv i framtiden ska se ut, hur var det egenligen jag ville? Hur vill jag?

Jobb: Vill göra karriär sådär lagom, jobbar gärna med människor och gärna som sjuksköterska, trivs faktiskt rätt bra med detta, skulle i och för sig kunna tänka mig att jobba lite med musik också, men tror nog att jag får rannsaka mig själv där och inse att det nog inte blir så för mig. Vill ha en skaplig lön, har faktiskit inga krav på att den skall vara superhög eller så, men det känns ju bra om  man får lön för mödan om man säger så. Jag är med andra ord rätt nöjd med det jag gör just nu, så vill jag ha det.

Fritid: Jag vill hålla på med det jag brinner för mest, just nu är det träning och Musik.

Där fattas det en hel del. Jag tränar en gång i vecka, eller kanske två om jag verkligen får till det. Det är ju inte så att jag är förbjuden att träna, men det känns svårt att armbåga sig fram till det. Nu vet jag ju i och för sig att min säsong kommer nu när snön fösvinner, jag kan börja vara ute mer och springa mycket mer och det längtar jag efter!

Musiken, där är det katastrofalt. Jag som älskar att sjunga, dansa, spela, komponera gör knappt nått. Jag har i mitt äktenskap hittills inte suttit en enda timme vid pianot, spelat, komponerat, så som jag älskar att göra. Jag lyfter upp fiolen ur lådan kanske en gång i månaden (skäms). Jag går och småsjunger i min ensamhet men drömmer om att få sjunga med någon igen, för någon igen. Jag sjunger inte i någon kör eller grupp!!!! det är verkligen kris!!!

En stor pusselbit fattas mig, Det är inte så att det inte finns tillfällen, eller möjligheter men det känns inte bekvämt här hemma, känns inte längre lätt, känns inte prioriterat....så tråkigt.

Kärlek: Jag vill känna att den jag lever ihop med gör mig lysande, gör mig stark, gör mig vacker. Jag vill må så bra i mitt förhållande att jag med lätthet kan säga till vem som helst - Jag är lycklig! Jag vill att den personen jag lever ihop med är stark i sig själv, tror på sig själv, bryr sig om sig själv - det gör en människa vacker -det är attraktivt. Jag vill dela mig med någon, men ändå få vara jag.

Kan inte riktigt nu säga att det är så...

Barn: har alltid sagt att jag vill ha många barn, har två underbara men kan helt ärligt inte låta bli att längta efter ett tredje, Jag vill ha ett barn till, så är det.

Bo: Jag vill bo med den jag älsar på en plats som jag älskar. Vill känna frihet men ändå puls. Helt ärligt är jag lite trött på lantliv och slingriga, skitiga vägar, folk som lägger sig i. men jag vill samtidigt inte bå i en stressig, bullrig storstad. Men något mellanting vore bra, eller iallafall ha möjligheten att välja.

Drömmar: finns många, den enda jag kan se nu är att jag vill nå dom mål jag har med mitt liv, att få bli mer hel, nu när jag äntligen börjar komma upp ur svackan och kanske på sikt kan hitta till mig själv, så kanske jag också kan nå mina mål.