tomt och kallt känns det i mig just nu. En varm känsla som har har försvunnit och blivit till en kall svidande känsla.

Just nu är det mycket tankar i mig, från all yta som varit de senaste dagarna till detta djupa. Nog finns det ett djup i mig, ett otroligt djup, vet inte riktigt om jag gillar det.

Min hjärna spelar så många spratt med mig, tänk vad mycket man kan tänka hela tiden, sen tänker man mycket man inte vill tänka. Jobbar så mycket med alla tankar just nu, försöker få tankarna att bara vara tankar och inte så mycket känslor, men det är svårt. För att vara en känslomänniska som mig så känns det svårt, känns jobbigt, känns omöjligt.

Bara jag låter en gnutta av hjärtat ta över blir jag förtvivlad. Får nästan lite panik.

Vet inte om det bara är jag, men jag kan bara tala för mig själv. Jag vill alltid ha lite mer, alltid lite bättre, alltid lite renare, alltid lite vackrare. Känns som om jag måste bryta trenden för att slippa denna strävan.

har jag gått ner i vikt och känner att nu har jag nått den vikt jag vill ha, och egentligen var jag inte direkt missnöjd innan de där två kilona, så kan jag ändå inte låta bli att fundera - hmm undra om jag kan gå ner ett par kilo till. Nej nej nej, jag vill verkligen dementera ett påstående om att jag skulle ha ätstörningar. Det har jag med bestämdhet inte, det handlar bara om den där ständiga strävan. Jag fullkomligt älskar att äta och har inga bekymmer med det.

har jag varit hos frissan och fått den perfekta frisyren så håller den känslan kanske ett par veckor, sedan börjar jag redan känna - om jag skulle ha klippt mig så istället, eller hmmm... jag skulle kanske ha haft i den färgen, eller gjort dom slingorna.

när jag någon gång ibland gör någon uppträdande av något slag, kanske sång, dans eller spelar fiol, så kan jag inte fokusera på alla dessa vackra toner som blev, eller alla perfekta steg. nej de är de enstaka tonerna som inte blev som jag ville, ett steg som inte satt där det skulle, eller ve och fasa! Om jag skulle glömt bort ett ord i sången. 

hur fint huset här hemma än är så är det alltid något som kan göras bättre, alltid något som kan bli finare, alltid något som borde ändras, allt det vackra behöver bli vackrare.

När det gäller utseendet så är det extra jobbigt, det är känsligt och jag har ju nyss erkänt att jag är ytlig, hur djup jag än visseligen är så måste man erkänna sin yta. Håret, ansiktet, sminket, kroppen, kläder. Här är det också strävan efter perfektionism som gäller. Jag vill vara snygg, jag vill vara vacker och givetvis vill jag vara söt och sen sexig ibland.

När det gäller relationen är det jobbigt, där vill jag också att allt ska vara perfekt, men det är det väl aldrig antar jag. Man vill alltid ha lite mer, eller lite mindre, höra lite mer eller mindre, känna lite mer eller mindre.

Det som är perfekt, för det vet jag ändå, något i mitt liv är helt perfekt, något vill jag inte ändra på, något är jag lyckligast över; -Mina barn! Mina fina flickor, dom är perfekta, vackra, söta, rufsiga, arga, busiga, glada, ledsna, pussiga, kramiga, bråkiga, skitiga, rena....helt helt underbara.

Tack för dessa perfekta varelser!