"bara en enda ros på ett evigt klänge, sånt e´livet, trist varar länge. men underbart är kort, alldeles för kort"

Sitter just nu med en stor kaffe, en chokladbit, skall strax åka till jobbet. Något måste man unnna sig, särskillt när underbart är så kort.

varför är det så? varför skall allt det underbara bara få glimma till ibland, unnas oss några enstaka gånger? Visst, vi svälter inte som många andra stackars människor. Jag har mat, kläder, familj som älskar mig, vänner, ett bra jobb. Borde egentligen vara världens lyckligaste. Är nog bortskämd.

Om man nu bortser från det fina man faktiskt har så måste man ändå säga ett det underbara, inte bara är det vi får och har utan också det man känner.

Just nu känns några saker helt underbart: min kopp kaffe jag precis dricker inklusive den lilla chokladbiten som snart är slut. Sen på sikt måste man väl ändå säga att det känns underbart att det är vår, och för att inte tala om att det snart är min favorithögtid; Påsken!

Annars är ingenting direkt underbart som det känns. Ungarna var förfärligt bråkiga och skrikiga idag, maken hade knappt tid att ge mig en kram innan han var tvungen att bara rusa iväg, vägen var sådär jobbigt skitig, kladdig och grusig idag. barnens galonisar luktade inte gott, i och för sig kände jag inte så mycket lukt för jag har inte mycket till lukt då mina bihålor är totalt igenbommade och för den delen är det svårt att känna lukt när man knappt kan andas, sen längtar jag inte till jobbet heller, känns bara jobbigt och trist just nu. Maten är inte god, kaffet jag nu försöker dricka är för den delen inte så underbart det heller, chokladen är slut.

Underbart är och förblir kort...alleles för kort...