Just nu ganger det lite i mig, det gnager en liten oro, gör lite ont.

Har delat så mycket av mig själv så länge, har visat mer av mig än jag annars gör. Nu är det slut på det, nu får jag trycka på avknappen och sluta dela av mig.

Det är ju en sak att dela med sig av sig själv och känna sig trygg med det, men det är inte alltid man är det, trygg alltså. Oftast är livet väldigt otryggt, man går mest i sin egen bubbla och kanske inte alltid vågar visa vem man egentligen är. Och sen när man kanske gör det, visar vem man är, så kanske det redan är försent, eller så kanske det känns för svårt att lämna den trygga bubblan och släppa taget, det är tryggast att stanna kvar.

Djupt, sjupt, så oändligt djupt.

För att vara lite ytlig kan jag istället skriva att jag klippt mig i en ny frisyr, känns roligt, kul med lite nytt. Jag blev nog nöjd, även om det tog ett bra till innan man fick någon respons här hemma. Då är det tur man har vänner och familj som ser och bryr sig.

Var upp på mitt ordinarie jobb en sväng innan stängning idag, pratade med en fantastisk vän som berättade en hel del saker. Många saker jag blir riktigt rädd över att höra och många saker som gör mig rent ledsen. Inte kul att höra om jobbet nu för tiden, men blir mest ledsen. Det värsta är att jag känner mer och mer att jag inte vill tillbaka, vill vara kvar där jag är nu. Alla som betyder något på jobbet är borta eller påväg bort, vad ska jag dit och göra till ett ställe där ens resurser ej tas till vara, där jag skall sorteras in i mängden, mätas och på sikt kanske kastas bort som en sån där EU-jordgubbe, för liten och oduglig. Men egentligen är dom där små, odugliga jordgubbarna dom man helst vill ha, dom sötaste och med mest arom. Tänk det!