- Riktigt bra detta, snacka om att vi säljer nummer nu! Redaktören för den största lokala tidningen log brett och hävde upp fötterna på skrivbordet, han lutade sig tillbaka i stolen och lade händerna bakom huvudet och började vissla. Han höll upp tidningen och läste på framsidan; Barnporrliga i  storbrand!

De övriga inne på redaktionen kände sig lättade. Nu hade den den största nyhetstorkan i mannaminne verkligen svämmat över. Alla hade något för händerna, någon letade febrilt i sin dator efter information, en annan pratade i telefon, en tredje stod vi kopiatorn. Den fjärde hostade lite men läpjade sedan på sitt te och fortsatte läsa tidning. Han slog upp mittuppslaget och såg de stora bilderna på ett brinnande höghus, såg hur ambulanser och polisbilar spärrade av vägen, folk stirrade och pekade upp mot eldsflammorna, såg hur en gestalt bars ut på bår. Ansiktet syntes inte men av kroppen och det gråa håret att dömma verkade det vara en äldre dam.

Han hostade till igen, röken hade tärt på lungorna men hans läkare hade sagt att det skulle gå över.

Ett par kilometer därifrån låg några små prinsar och prinsessor i en sal, det såg ut som det skulle kunna varit på en kolloni, sex sängar i samma rum, leksaker, färggranna kläder, fina bilder på väggarna, frisk luft från ett öppet fönster, enda skillnaden var att här fanns också röda knappar man kunde trycka på om man fick jobbigt att andas eller om man vaknade på natten och blev rädd. En sjuksköterska kom in och gick fram till den minsta prinsen, han sov och verkade kunna sova i oändlighet. Hon strök honom över håret, kände att han åter vara het. Febern var svår att rå på trots att fått antibiotika i flera dagar och hans lilla kropp var full av febernedsättande. Det verkade som han drömde drömmar som infekterade hans inre, nått som inte medicinerna kunde ta bort. Han gnydde lite och vaknade upp, tittade upp mot sjuksköterskan som log mot honom. Han visste att han inte behövde vara rädd längre, han visste inte vart han var men han behövde inte vara rädd längre. Sjuksköterskan frågade om han inte ville ha lite att äta. Mat, det såg så gott ut, han kände att han var hungrig men när maten kom in i munnen växte den och välde liksom över. Det kändes som den skulle kväva honom. Han hostade häftigt, sjuksköterskan reste upp honom i sängen och gav honom lite vatten. Hon höll om honom och viskade, -det blir bra, det kommer bli bra. Han svarade inte, han kunde inte prata men han lyssnade och lät sig vaggas.