Jag var med en vän till kyrkan i byn, vi skulle gå på en gospelkonsert tillsammans och det kändes så mysigt, var så länge sedan jag kunnat gå på något bara för att lyssna och njuta lite, inte vara den som ska stå för underhållningen. Min vän C och jag har mycket för oss på varsitt håll så det är inte ofta vi hinner träffas varför detta tillfälle var trevligt i dubbel bemärkelse. Gospelkören hade jag inte hört tidigare men en annan god vän till mig är medlem i kören och därför skulle det vara kul att få höra.

Maken var borta på efterjakt hela dagen så när han kom hem och tog över kändes det skönt, ungarna hade varit rätt griniga under dagen, tö och slask ute och lite småförkylda.

Vi träffades i kyrkan, jag gick i förväg in och träffade där på en bekant som jobbar i kyrkan, hon såg så förvånad ut och sa - va kommer du! nu passar det minsan! Sen sa hon kort därefter; -nej jag skojar bara. Men det var försent, jag hade redan känt bitterheten, jag hade redan hört undertonen i budskapet. Inte för att jag tog åt mig, nä fattas bara annat, jag väljer förstås själv när jag väljer att gå i min kyrka, nu är det ju så att jag inte tror mindre bara för att jag inte går i kyrkan så ofta. Det ska passa också och just denna kväll gjorde det ju det.

Nej, jag tog inte åt mig men blev lite besviken på denna människa som jag kallar min vän, att höra att man inte är i kyrkan när hon tycker det, vem eller vad bestämmer när jag ska gå i kyrkan. Är jag inte alltid välkommen? Jag trodde i min enfald att jag i allas ögon alltid var välkommen in i Guds hus, in i min kyrka, men detta gav mig lite dålig smak, detta är sånt som gör att folk väljer att stanna hemma istället. Jag har ju tur, för jag har min tro, och jag vet att det finns andra Gudshus helt nära mig, dit jag kan gå istället. Där vet jag att jag alltid är välkommen, där är det varmt och där finns mina vänner, de som på riktigt är glada att se mig där.

Tur att gospelkören sjöng helt fantastiskt och tur att jag var där med en så fin vän.