Nu har jag haft två bra dagar, nåväl lite nere men så mycket bättre än förrut. Har faktiskt inte haft migrän nu dessa två dagar. :oD Mycket skönt. Det lustiga är att när jag väl blir bra så minns jag inte varför jag ville gå ner i tid, varför jag så enträget ville ha tid hos neurologen, men hör och häpna: jag har blivit klok! Ja, det är otroligt men sant. Jag har lärt mig att det jag kände när jag var som mest nere och hade som mest ont är sanning, och jag måste tro på den. Därför har jag skrivit meddelande till neurologen och faktiskt redan en dag senare fått mailsvar och idag ringde dom. Ok jag har inte fått tid ännu men jag vet att jag är hörd och dom kommer kalla in mig, känns skönt, har fått lite tips från en kollega om en medicin jag kanske kunde pröva. Sen har jag tagit tag i saken och berättat för chefen att jag vill gå ner i tid. Ska jobba 60 %, låter kanske lite men det är ändå 24 timmar i veckan och ihop med allt annt blir det mer än tillräckligt.  Jag fick höra från någon att livet är för kort för att tänka på att alltid sträva efter att jobba så mycket som möjligt. En mycket fin vän sa en tänkvärd sak idag. Jag berättade att jag skulle gå ner i tid och beklagade mig lite över att SGI:n sänks och att man får sämre pension. Min vän sa då att man inte ska tänka så, tänk om man ägnar hela livet till att jobba och sträva för att få en ok pension så dör man när man är 56. Det kan ju hända, livet är ju sånt, vi vet inte.

jag tror jag ska gå in till mina flickor och pussa på dom lite, älskar dom så högt, dom är viktigast av allt, viktigare än att jag av ren prestige, girighet och dumdristighet, jobbar ihjäl mig istället för att ha tid med dom.

Amen!