Idag har det varit en sån där måndag, en sådan där dag när det känns lätt splittrat, stressigt och tröttigt. I morse var det supertungt att vakna, ok jag vet att jag är långt ifrån ensam, alla är trötta, tänk att det vissa dagar aldrig blir riktigt ljust, man vet inte om det är morgon, eller kanske eftermiddag, det är halvljust eller halvmörkt om man hellre vill det.

Jobbet är som det är och jag känner någonstans att det är en himla tur att jag har så många vänner där för annars skulle det vara svårt att orka.

Skulle idag ta tag i det här med att gå ner i tid, hade ju förvarnat chefen men idag tänkte jag fixa till det rent praktiskt, ringde till lönekontoret och till min besvikelse får jag höra att jag inte får gå ner mer i tid än till 75%. Alltså inte till 60% som jag önskat. Jag vill få en dag mindre på jobbet i veckan, för att få lite mer pluggtid eller framför allt umfås med barnen och få ta det lite lugnt men nu gick inte det. Jo jag fick gå ner 2 timmar i veckan men det hjälper mig inte så mycket. Nu är det så att jag är gift med världens bästa planerare och han knäckte ändå lösningen, ok kanske inte så svårt att komma på men när jag är ledsen och besviken har jag en förmåga att bli lite förblindad.

han kom i alla fall med förslaget att jag helt enkelt planerar in en dag föräldraledigt i veckan så kan jag ju vara hemma. Jag antar att jag förlorar svinmycket på detta rent ekonomiskt men jag får ju behålla min SGI och nu finns det ju som sagt viktigare saker än pengar.

Så det löser sig ändå, som det verkar, hoppas jag.

Snälla alla, be en bön om ni tror, eller skänk en tanke, håll tummarna för att min älskade skall få det jobb han sökt. Han är så nära nu, han får inte snubbla på mållinjen ännu en gång. Hjälp oss!

Tack,

bless you!