Tänkte igår att nu äntligen har det vänt, flickorna åt lite, drack bra och ingen kräktes på hela dagen. Kände ändå att Myran var lite för påverkad för att släppa iväg henne till dagis, dessutom skulle dom ner till sjön och bada och det är lite för tufft för en som nyligen varit riktigt sjuk med magsjuka.

Så idag när vi vaknade var det frid och fröjd, Ärtan var pigg och glad, såg fram emot förskolan, Myran var hängig, rätt beslut att vara hemma. När blojan kollades hade hon nästan inte kissat als under natten, och igår var det också väldigt torrt i blöjan, kändes inte bra. Till saken hör också att vi vid ett tidigare tillfälle legat innen med Myran då hon var uttorkad efter magsjuka, verkar vara en känslig sort. Men men jag höll modet uppe, hade lite smått brått för att komma upp på förskolan i tid, skulle in och handla också. Sitter och äter min fil, ärtan sitter bredvid och knaprar på en skarpbullebit, Myran kommer lunkande och hängde lite mot mig, trött och gnällig, plötsligt kommer all välling upp som jag var så glad att hon hade fått i sig, över hela mig, över hela köksgolvet, matta och Myran.

Inte mycket att göra annat än att ta både mig och Myran till duschen, pyssel och knåp, vi blev rena och torra, jag går in i köket för att ta hand om förödelsen, då möts jag av vovven som slickar sig runt munnen, uäck!!! -Fy din Illbatting, hon hade "städat hela golvet". Snuskhund!

Nåväl, det fanns ju en del kvar åt mig.

Skura, på med nya kläder, borsta tänder och slutligen gå bort med hunden till hungårn och fara upp till Dagis.

Jag ringde rådgivningen för att rådgöra lite, kände mig smått maktlös nu, någ för att man är syrra men det räcker inte när ens barn är sjuka, jag kan inte heller rå på allt.

Jag blev kopplad till barn i Falun som rådde oss att komma in på en koll. Det var bara att packa och dra in till falun. Väl där inne fick vi sitta på ett rum, och sitta på ett rum, väga, sitta på ett rum och sitta på ett rum. Vi fick in lite vätskeersättning med äppeljuice som jag gav Myran var femte minut enligt reglerna.

Efter över en timme och en halv evighet kom min kära syster dit, jobbar på avdelningen bredvid. Hon hade med sig en macka till mig och en dricka, vilken räddande ängel!

Sedan kom äntligen doktorn, eller vad man nu ska säga. hade oturen att träffa samma cyniske idiot till läkare som senast vi var på barn, han är en överlägsen skit som får en att känna sig som världens prilligaste morsa, Jag verkligen avskyr människor som förminskar en.

han klämde och kände lite men ville i princip skicka hem oss direkt, men jag fick honom åtminstonde att ta lite prover på henne.

Hon var så duktig min Myra när proverna togs, sedan dröjde det ytterligare en timme. När proverna var klara kommer läkaren in och säger att allt är fullt normalt och ni kan åka hem. jag vill ha kopia på provsvaren och förklaring, han börjar förklar, jag frågar, då frågar han vad jag jobbar med. jag berättar kallt att jag är sjuksköterska, jaha säger han då, börjar liksom flacka med blicken och ser inte lika överlägsen ut. han säger ändå att vi kan gå hem, (som tur är, har inte lust att stanna) Myran hade fortfarande inte kissat på hela dagen, men det hade han inget att sänga nått om. Det sista läkaren frågar är -vart jobbar nu någonstans? Undrar varför...

Sjuksköterskan som skrev in oss undrar vad läkaren beslutade och tycker det var lite konstigt att man inte gjorde nått mer eftersom hon inte kissat nått, men men.

Nu är vi hemma, jag pytsar i vätskeersättning var femte minut och hoppas fortfarande på att hon ska kissa.

Nåväl, hon är glad och tttar på "pippi på rymmen", det räcker ju ett litet tag.