det är så jag är just nu, svårt att hänga med, svårt att känna in. Jag har som en film runt mig som skärnar av mig från omvärden, är det jag som styr detta eller är det en försvarsmekanism?

jag känner mig urholkad, huvudet är tungt och snurrigt, kroppen tunn och svag, huden liksom genomskinlig och skör. Ögonen säger att jag inte är frisk. När jag ser mig själv i spegeln blir jag ledsen, jag ser en sjuk kvinna. jag ser inte ens den forna tjej som jag trodde att jag var. 

Känner mig gammal, känner mig trött, känner mig konstig.

Sen detta ständiga spännband runt bröstet som gör så ont, som borrar sig in mellan revbenen, som trycker in bröstbenet, som gör mig rastlös, som gör mig ledsen, som gör mig orolig. 

Min dag började med sång. familjen kom med paket och uppvaktade vid sängen, mysigt och härligt. Jag fick sånt såm jag ville ha, vackra ting.

Vi åt en mysig frukost och for sedan iväg på vår utflykt. 

Vi började på Sollerön, i ett naturskyddsområde gick vi på promenad och fikade.

Vi åkte vidare till Nusnäs, tittade på dalahästtillverkning, köpte mig en present från pappa och Sun, en dalahäst som heter kärlekshästen, fantastiskt fin.

Vi åkte sedan för en lunch i Mora.

När lunchen var klar ville vi titta på utsikten, åkte upp mott Frykås, tyvärr komm det då och då regnskurar och just under vår tur upp på grönklittsberget så regnade det rejält. Men men, vi hade mysigt ändå.

Vi tog en fika i Orsa och for över Våmhus tillbaka mot Mora och hemmåt igen.

Vi njöt av god älgfilé till middag och jag och maken fick en hyfsat lugn kväll tillsmans, tittade på en romantisk komedi och det var lagom för mitt trötta huvud. 

Detta var en bra födelsedag.

Har nu varit åter på ett läkarbesök. har en väldigt bra läkare, en AT-doktor som ändå kommit så långt och är så empatisk, är nog lyckligt lottat.

jag var otroligt nervös innan besöket och under besöket kändes det jobbigt.

Eftersom jag sagt upp mig från min tjänst och skall börja på en ny ganska snart känns det jobbigt med tanke på att jag långt i från är frisk. Jag har en oerhörd ångest och oro, Smärtan i bröstet har blivit värre igen nu och det kommer nog från alla oro inför att jag inte vet hur det kommer bli på slutet av jobbet och inför början av det nya. Så få veckor i mitt liv men ändå så ångestfyllda. 

Vi kom ändå överens om att för att göra situationen så bra som möjligt för mi, för att jag inte ska ha känslan att jag smiter från mitt jobb när jag nu skall sluta, så skall jag de två sista veckorna först jobba endast 1/4 och sedan halvtid och detta innebär av min 80% tjänst att jag ska jobba 8 timmar ena veckan och 16 timmar andra veckan. 

kan ju låta hur lite som helst men det är tillräckligt, jag lovar. Smärtan i bröstet inför dessa timmar är näst intill outhärdlig. 

Läkaren ville inte att jag skulle jobba mer eftersom det finns en risk att jag kommer jobba mer oavsett, det  är svårt att komma ifrån när man jobbat vara 2 timmar en dag, att avsluta sitt jobb. 

Nu lever jag med detta, oron över att snart jobba ett par timmar varje dag...