Idag bjöd jag på tårta. På jobbet, typ - "tackförmig-tårta". Det blev mycket omtyckt vill jag lova. Jag känner ju som om jag behöver ta lite avsked av mitt jobb. Har varit där så länge, har liksom vuxit upp där. Kanske låter fånigt men dom har faktiskt fostrat mig lite. Jag var ju knappt vuxen när jag började där som undersköterskestudent och sedan har det ju bara rullat på, jobb på lab, sjuksköterskestudent, vikariat och slutligen tjänst. men nu är jag färdig. jag känner faktiskt så. Dags att klippa navelsträngen. Alla människor där, vänner, som sett mig växa upp, följt mina med och motgångar, pojkvänner, singelliv, modeväxlingar, äktenskap, barnafödande, karriär. Jag har liksom ömsom avskytt stället och ömsom älskat det. 

Nu har jag tagit steget, om en vecka gör jag det fullt ut, då är det tack och adjö, men jag mjukstartade lite idag, för att liksom påminna dom om att jag snart slutar, för att liksom tacka för mig, för det är så det känns, jag vill tacka.

När jag åkte hem idag hade jag ångest, värre ångest än på länge, sprängade värk i bröstet, men det berodde nog på lättnad, på spänningar som äntligen kunde släppa, som en klok vän till mig sa. 

Imorgon skall jag träffa min terapeut, känns bra, behöver henne nu känner jag.