Idag och faktiskt i några dagar har det känts lite ljusare, lite lättare. har inte haft någon riktig ångest eller smärta i bröstet på ett par dagar. men så var det drygt en vecka sedan jag var på terapisamtalen å jag vet ju att det är just dom som öppnar upp allt det där jobbiga. Samtidigt som jag vill dit, vill låta mig långsamt läkas innifrån, gås igenom, tas omhand, så är jag också livrädd. 

Sen jag börjat trappa ner min medicin har jag också börjat få tillbaka migränen igen, tråkigt, för det har varit skönt att vara utan den, nu har jag i princip migrän varje dag, men på något konstigt sätt så är det ju lite att komma tillbaka till sig själv att få tillbaka migränen, hur hemskt det än låter. jag är ju en person med migrän, nu när den är tillbaka känner jag igen mig själv. Fy att jag ska behöva säga det.

Nedtrappningen skall dock inte innebära att jag ska sluta helt hoppas jag, jag har trots allt så goda effekter av mediciner så jag hoppas ju att jag ska uppnå någon form av balans. 

Sånt är livet just nu, just nu mår jag lite bättre i psyket, lite sämre med migränen.