Jo, eller det är nog bara bra skulle jag tro men det är så otroligt jobbigt emellanåt.

Idag var det en sådan dag.

Idag blev jag avklädd in på bara själen, jag fick svart på vitt på varför jag fungerar som jag gör och jag fullkomligt slogs av tankar gång på gång över besvikelser i livet. (vill inte gå in djupare än så, för personligt) Men jobbigt är det, när en människa kan slå huvudet på spiken sådär, helt plötsligt bara genom att prata med mig, eller framför allt lyssna på mig helt plötsligt skalar av mig, skal för skal och där står jag, eller sitter, totalt naken, blottad. 

Idag grät jag värre än någonsin, idag var det så jobbigt, idag var det så naket och så...jag.

Fy, känns som jag aldrig mer vill dit och samtidigt känns det som jag vill dit nu genast, så konstig känsla. Hon, terapeuten, känns som min värsta fiende och som min bästa vän. Hon vrider om kniven, strör salt i såren samtidigt som hon stryker min kind och lovar att allt ska bli bra.

Nu finns ingen återvändo längre, nu kan jag inte säga - tack för den här tiden, det var ett bra försök men jag tror jag prövar ett par piller istället.

Nu gäller det att fortsätta, harva på, gråta, pinas, granskas, inse att jag har en massa besvikelser och förväntningar som är jag, men som måste fram för att jag någon gång ska må bättre, för att jag kanske någon gång ska bli det jag helst av allt vill bli. Hel.