har nu jobbat tre pass på mitt nya jobb, ett jobb som jag strävat så för att få, ett jobb som jag pluggat ett år samtidigt som jag jobbat, för att få bättre chans att få. Ett jobb som jag anser vara mitt drömjobb.

När man får frågan, erbjudandet, om ett vikariat, säger upp sig, vågar ta klivet för att äntligen få jobba med sitt drömjobb så vill man ju vara som bäst nu, må som bäst, prestera sitt allra bästa.

Jag tycker jag fick ett bra avslut på mitt andra jobb, det var nödvändigt för att med gott samveta kunna gå vidare.

Sedan visste jag inte att när jag skulle börja jobba med mig själv, med terapin, att det kunde väcka så mycket från djupet, att jag kunde bli så sjuk. Och helt ärligt så har jag nog inte varit så särdeles frisk på ett tag, har bara hållt mig ovanför ytan tack vare envishet, böner och vänner. 

Nu när jag inget hellre vill än att vara frisk och prestera så är jag sjukare än någonsin. Läkaren sa att det inte var säkert att jag kunde fortsätta jobba halvtid eftersom jag har så mycket ångest, vad jag inte visste då för fem dagar sen, var hur jag mår just nu. 

Jag har så förtvivlat ont i bröstet, ångesten bara pulserar och värker, jag vet knappt vad jag ska göra av mig själv, jag blir handlingsförlamad och det som håller fötterna nere på jorden och huvudet uppåt är att jag har barnen och mannen som tvingar mig tillbaka till verkligheten hela tiden. jag är så sjukt trött så får jag inte sova ordentligt på natten och mitt på dagen så är jag i en ständig dvala, riskera att somna vid ratten, det har jag ju redan gjort ett par gånger och med Guds försyn har jag ändå klarat mig. Nu stannar jag till och sovert en stund vid vägen.

Tro inte att jobbet är hemskt, tråkigt och skrämmande. Tvärtom så har jag roligare än någonsin just när jag är där, jag ger så mycket, jag älskar det, det går som ett rinnande vatten, det går av bara farten, jag trivs, jag har inte ont där, visst känner jag pressen att försöka hålla tiden, jag har ju en begränsad tid att jobba, men jag trivs, men så fort jag sitter ensam i bilen, utan en kollega så börjar bröstsmärtan, den kommer när jag minst anar det och jag kan inte stoppa den. Nu när jag tänker på jobbet får jag panik, jag vet inte hur jag ska hantera det.

jag har fått en tablett av läkaren, som jag kan ta för att dämpa ångesten lite, den gör mig trött, den är svag och jag får ta flera, igår kväll när jag skulle sova kunde tankarna inte sluta mala, det kändes som om bröstet skulle sprängas blev jag tvungen att ta två, då somnade jag tillslut.

Det värsta är att mina vänner har rätt, de som säger att - det är bara ett jobb, du kan inte jobba just nu, - du måste vara helt sjukskriven ett tag nu. men det skrämmer mig, för hur ska jag då kunna vara trovärdig på det nya jobbet, jag som precis har börjat. Dom kommer bli så få, det är semestertider. Å nu gör det ont i bröstet igen.