Hela dagen har gått åt att att grubbla och min ångest har varit näst intill outhärdlig.

Sedan läkarbesöket har det kännts som att jag mer och mer inte har fått fram riktigt hur jag mår. Det känns känns som läkaren inte riktigt har förstått att jag faktiskt varit sjuk rätt länge, min s.k psykiska ohälsa poppade ju inte bara upp ur ingenstans och lätt kan förklaras med min behandling med Topiramat mot min migrän. Att jag sökta läkarhjälp i april var ju att då var det liksom stopp, då kunde jag inte trycka undan det längre själv, då har jag arbetat rätt stadigt med att kämpa mot alla jobbiga känslor.

Att jag började med samtalsterapin i februari, betyder ju inte att det var då jag fick min psykiska ohälsa, även om alla samtal öppnade upp allt. jag har ju stått i kö till att komma till samtal sedan andra augusti förra året och innan dess har ju jag och min man gått i terapi i ett år tillsammans. jag har ju inte mått precis prima under småbarnsåren heller, så att påstå att jag plötsligen skulle ha blivit sjuk nu är nästan skrattretande, fast hur ska hon veta det då, min läkare, jag med min stenhårda integritet, jag den jobbiga patienten som inte söker hjälp i första taget utan lider i det tysta.

Nu vill alltså min läkare att jag ska trappa ur min migränmedicin, skylla allt på den och jag känner mig ledsen, inte lyssnad på, för jag vet vilket helvete den här migränen är för mig. Att ta bort den enda medicin som någonsin har hjälpt mig är liksom som att slå undan bnen totalt för mig och det har varit en lång väg att trappa in denna medicin och jag ligger nu på en låg dos utan biverkningar som jag tycker jag mår rätt bra på.

Efter detta ska jag börja med SSRI, hormon för att jag ska må lite bättre, för jag har definitivt lite för lite av dessa välmående hormoner just nu så det kan sanneligen behövas, inget ont om den medicininsättningen.

Mina båda fantastiska systrar har båda idag peppat mig att ringa till läkaren och förklara hur jag känner, förklara att det inte är så enkelt att bara trappa ur denna medicin, förklara att det kan innebära en psykisk ohälsa av katastrofala mått för mig om jag tar bort medicinen.

Känns jobbigt, vet att jag måste men det känns jobbigt, andra människor ska lägga sig i mitt liv, mitt liv är i andras händer.