Hela dagen har gått åt att att grubbla och min ångest har varit näst intill outhärdlig.

Sedan läkarbesöket har det kännts som att jag mer och mer inte har fått fram riktigt hur jag mår. Det känns känns som läkaren inte riktigt har förstått att jag faktiskt varit sjuk rätt länge, min s.k psykiska ohälsa poppade ju inte bara upp ur ingenstans och lätt kan förklaras med min behandling med Topiramat mot min migrän. Att jag sökta läkarhjälp i april var ju att då var det liksom stopp, då kunde jag inte trycka undan det längre själv, då har jag arbetat rätt stadigt med att kämpa mot alla jobbiga känslor.

Att jag började med samtalsterapin i februari, betyder ju inte att det var då jag fick min psykiska ohälsa, även om alla samtal öppnade upp allt. jag har ju stått i kö till att komma till samtal sedan andra augusti förra året och innan dess har ju jag och min man gått i terapi i ett år tillsammans. jag har ju inte mått precis prima under småbarnsåren heller, så att påstå att jag plötsligen skulle ha blivit sjuk nu är nästan skrattretande, fast hur ska hon veta det då, min läkare, jag med min stenhårda integritet, jag den jobbiga patienten som inte söker hjälp i första taget utan lider i det tysta.

Nu vill alltså min läkare att jag ska trappa ur min migränmedicin, skylla allt på den och jag känner mig ledsen, inte lyssnad på, för jag vet vilket helvete den här migränen är för mig. Att ta bort den enda medicin som någonsin har hjälpt mig är liksom som att slå undan bnen totalt för mig och det har varit en lång väg att trappa in denna medicin och jag ligger nu på en låg dos utan biverkningar som jag tycker jag mår rätt bra på.

Efter detta ska jag börja med SSRI, hormon för att jag ska må lite bättre, för jag har definitivt lite för lite av dessa välmående hormoner just nu så det kan sanneligen behövas, inget ont om den medicininsättningen.

Mina båda fantastiska systrar har båda idag peppat mig att ringa till läkaren och förklara hur jag känner, förklara att det inte är så enkelt att bara trappa ur denna medicin, förklara att det kan innebära en psykisk ohälsa av katastrofala mått för mig om jag tar bort medicinen.

Känns jobbigt, vet att jag måste men det känns jobbigt, andra människor ska lägga sig i mitt liv, mitt liv är i andras händer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

1. Jag har inte bloggat på en hel evighet och det beror nog på: a) har inte haft tid b) har inte haft lust c) har inte haft ork d) har inte haft inspiration. e)f)g) en massa andra orsaker...   2. Jag har gjort en kupp idag. Jag bjöd mina barn på ...

Hur svårt ska det vara att umgås på ett nytt sätt? Bryta mönster, traditioner och vanor. Det här gillar du det här gillar jag, hur ska vi kunna mötas? Hur ska vi kunna hitta varandra? Helt plötsligt kändes avstånden milslånga.   Du och jag so...

Idag började dagen med en faktiskt rätt skön powerwalk bort till Almo för att träffa min kära vän Sara. Kylan bet rejält i kinderna idag men jag fick snabbt upp ångan. Vi slog föje och gick runt byn och babblade på som vanligt, det är så härligt att ...

Jag brukar ägna mig åt att gå igenom posten och alla tidningar jag inte hinner läsa på morgonen då jag äter frukost, mycket för att jag är ju ensam då och det känns liksom som en bra sysselsättning, då kan man oftast rensa bort en hel del gammalt brå...

Som jag tidigare skrivit så påverkar musiken mig väldigt mycket. Här om dagen hörde jag en låt som jag faktiskt hört sådär i bakgrunden tidigare men inte reflekterat så mycket över. Men nu när jag hörde den igen har den etsats sig fast och jag känner...