Igår tog ångesten över totalt. Tänkte på jobbet och det får mig att gå upp i limningen, det är då mitt dåliga samvete kommer fram, när jag känner att jag inte riktigt räcker till och min uppfostran säger mig att man alltid skall göra sitt bästa. Nu är det ju så att min terapeut säger åt mig att vara en medelmåtta, att lära om mig till att inte vara bäst, att inte prestera och för en person som alltid sett på sina föräldrar som alltid presterat och gått på för fullt så är det inte så lätt. Man är inrutat i det, invaggad i det. Det är i mina gener och nu helt plötsligt så skall jag tänka om, tänka nytt.

Nu är det ju så att jag rår inte för att jag är sjuk, hade jag sprungit och trampat snett i våras och fått en komplicerad fotledsfraktur så hade det varit lättare att acceptera och säga till dom på jobbet att tyvärr, jag kan inte jobba just nu. Nu är det själen som är bruten, det syns inte men det gör ont, så förbaskat ont.

Så igår då, värkte det i bröstet av ångest, mitt samvete ville hjälpa till på jobbet, lösa alla problem, känna skuld för att jag inte kunde vara där och prestera. jag har då fått tabletter att ta för att dämpa ångesten, jag tog en sådan igår, somnade tillslut i min makes famn, han strök mig över håret, torkade bort mina tårar. Jag vaknade vid halv nio när mina barn ville ha frukost, maken hade förstås varit igång länge. Jag var tröttare än tröttast. Åt frukost sen blev det sängen igen och sov till halv tolv. Tror det aldrig har hänt tidigare.

Nu är jag fortfarande trött, har huvudvärk, dags att ta lite mer mediciner, vet att det på sikt kommer bli bättre, men ibland känns det bara som en dimma, ibland orkar jag bara inte vara positiv, ibland vill jag bara vara ledsen och önska att jag kunde tänka less is more.

Less is more...