Idag var det stora dagen för mig i fråga om kraftmätning. Jag hade våndor, i och med att jag bestämt mig för att sjuskrivning på heltid är det enda rätta just nu så ordnade jag tid till min läkare.

När jag satt i väntrummet ensam hade jag sådan vånda, riktig ångest och tårnarna tryckte verkligen bakom ögonlocken. Det kom förbi en sköterska som jag känner lite som såg på mig och frågade hur det var med mig, då brast det. Jag grät och berättade och hon tröstade och lyssnade. En stund därefter kom min läkare.

Idag tog läkaren faktiskt EKG på mig och även om jag nog redan helt och fullt förstått att detta inte är någon hjärtinfarkt så var det på något vis även skönt att kolla upp.

Läkaren skrev så ett intyg, dock endast på tre veckor vilket gjorde mig lite förbryllad, jag känner ju att jag mår så pass dåligt att det känns som en stress att bara veta att det är en kort period innan jag ska tillbaka till jobbet, fast försäkringskassan måste ju godkänna det.

Sen nästa steg var att läkaren nu vill att jag helt ska trappa ur min Topiramat, min livboj, min medicin som hjälper mig mot min migrän. Känns faktiskt inte bra, känns helt fel, men jag förtår henne på ett sett, det är en hel del biverkningar och bland annat som sätter sig på psyket, men jag känner väl att jag mått dåligt långt innan jag började med den här medicinen, men läkaren ska väl veta bäst eller?

Hon frågade även gång på gång om jag är självmordsbenägen, men det kan jag då helt ärligt säga att jag aldrig varit, inte en endaste gnutta.

Senare var det dags att fara till terapeuten för samtal, som tur var hade svärmor lovat hämta barnen från förskolan så min man kunde följa med så jag slapp köra.

jag förklarade för min terapeut, känslan över att sätta ut min migränmedicin, att jag känner mig besviken, att det känns som läkaren inte riktigt har förstått mig, jag har ju mått dåligt länge.

Terapeuten höll med mig fullständigt, förstod att detta inte var bra för mig, gav mig lite redskap för hur jag kunde förklara detta för läkaren, att jag nog måste lätta lite på min integritet för att hon ska förstå. 

Det blir inte lätt, gör ont att tänka på.