När miljoner tårar hade gråtits, mormor blev sämre och sämre, några små glimtar av vakenhet men annars mest vara ett stilla töcken.

Jag kände mig helt slut, kroppen tung och obekväm.

Vi stannade hos mormor under dagen, jag systrar och mor, sen kom den tidpunkten då vi ine längre kunde stanna, våra nära väntade på oss, vi behövdes på annat håll.

Ett stilla farväl, pussade mormor på pannan, på kinden, sa hur mycket jag älskade henne...

Vi åkte de 4 timmarna hemmåt igen, trött och slut, helt slut.