Jag vet inte vad som händer med mig. I morse när jag vaknade var det som om inget kunde få mig motiverad. Jag är så trött och slut, svag i kroppen. Till och med så svag att det är svårt att lyfta händerna när jag ska skriva detta. Huvudet känns som en tung boll, kroppen är svag. Aptiten är näst intill noll och jag får verkligen tvinga mig själv att äta, bara för att mitt sunda förnuft säger - Ät, annars blir du sjuk!

Jag blev helt enkelt tvungen att sjukanmäla mig idag, jag skjutsade upp flickorna till förskolan och när jag kom hem la jag mig för att sova. Jag sov och sov, tvingade mig att gå upp kl 11.30

Nu har jag fått i mig lite lunch men magen känns som en ballong, vill egentligen inte, mår illa.

Vad är detta? Är detta ett uttryck för sorg?

Jag gråter inte ständigt och jämt över mormor, som jag trodde jag skulle, jag bara går in i en bubbla, känns som jag tynar bort på nått vis.

Vore det inte för flickorna skulle jag försvinna in i migsjälv på nått vis.

Vad ska jag göra?

Nu till veckan är det sedan en tid bestämt att vi ska ner till min moster, stötta lite, hjälpa till med lite praktiskt. Vi ska alltså lämna flickorna igen, nu i två nätter. Jag känner att jag inte vill, hela kroppen skriker nej men samtidigt behöver dom oss där nere, dom behöver någon som stöttar.

Nu kokar det i händerna, dom jobbar och jobbar för att kunna skriva. Det jag inte fattar är hur huvudet fortfarande kan hålla ihop, jag som alltid får migrän vid minsta press, nu har jag bara små dova krypningar men ingen smärta.

Är det såhär att sörja?