...jag vill också tacka er, ni som finns där för mig, ni som lyssnar, ni som hör av er, ni som är mina vänner, familj, änglar.

Ni betyder jättemycket, det är så, även om jag är dålig på att berätta det just nu.

Idag har jag tagit det lugnt, jag bad en lång, skön bön till Gud igår, bad om sinnesro, bad om vägledning och bad om förlåtelse för att jag famlat så länge i mörkret ensam och glömt bort att jag faktiskt har honom. Resultatet lät inte vänta på sig. Tårarna rann, flödade, jag kände den stora omfamningen och sinnesfriden sänkte sig nästan genast.

Nu är det ju så att ångesten river i mitt bröst så mycket dessa dagar, nu när jag rotar så mycket i det gamla, öppnar så många förseglade dörrar, blir det jobbigt. Det blir tufft, det blir naket. När jag får cansen att fundera kommer det mycket jobbiga tankar men när jag har fullt upp med annat, då går det lättare. 

jag kan förstå varför man får ett beroende, varför man väljer att döva smärtor och ångest. Det är tur att mitt beroende sträcker sig till träningen, jag längtar efter det beroendet, för nu har jag ju inte ens det...

Det har varit en bra dag idag, skönt med en paus.