Visste egentligen inte om jag skulle orka åka till jobbet idag. Igår kändes det inte så men i morse så gick jag ändå upp när klockan ringde, plikttroget gjorde jag i ordning mig, rutinerna sitter i ryggmärgen. Allt görs på löpande band, det är bäst så, då tänker man inte så mycket. barnen till förskolan.

Trampade uppför backen till jobbet, fy va jobbigt, träffade arbetskamrater i omklädningsrummet, ser dom att jag mår dåligt? vad ska jag säga om dom frågar?

Jag prövade en ny variant idag att säga att jag mår bra, men det funkar inte. När ångesten lyser i ögonen är det svårt att säga att allt är bra.

Nog såg dom, nog vet många, om dom nu orkar bry sig, alla har som vanligt så nog med sitt.

En av dom strök mig på ryggen, sa att jag ser att du mår dåligt idag karolina. Kände hur jag bara ville gråta, slänga mig runt halsen på henne, berätta allt allt allt!

Men den tiden finns inte, så kan jag ju knappt berätta vad som är fel, jag kan bara berätta att det är så trångt i bröstet, det är en stor klump i magen. Om jag inte ständigt tvingar mig själv att tänka på annat genom att jobba, plugga eller ta hand om barnen så vill jag bara gråta.

Jag vet exakt hur jobbigt många tycker det är med sånna personer, det är så många som undviker, inte vill fråga, inte vill se. Och helt ärligt så orkar jag inte prata just nu, jag orkar inte söka, jag orkar inte. Jag vill bara krypa upp i soffan, helst i min makes famn om jag får bestämma. Vill bara få bli omhändertagen ett tag. få känna mig trygg, men jag är så ensam nu när han är borta, i tre dagar har han varit borta. saknar honom så...