Jag har kommit därifrån nu, jag har haft det värsta samtalet hitills. Terapeuten sa förra gången att det var dags nu, det var dags att ta tag i det jobbiga, börja gå på djupet med det jobbiga. Vi kommer inte kunna komma vidare om vi inte börjar nu.

Idag var det dags.

jag berättade, vi tog det från början, från det jag minns, från det jag kan minnas är början, alla minnen kommer tillbaka, även sånt jag för länge sedan trängt undan, inte för att det är jobbigt utan för att jag helt enkelt bara har suddiga bilder av hela den sommaren. 

Jag berättar systematiskt om allt så gott jag kan för det är inte lätt, det gör så ont och till sist så kommer jag själv fram till det, att det är så sjukt allting, det gör så ont. Han gör så ont, det han gjorde mot mig. Det är övergrepp på övergrepp, en sådan sjuk människa. Jag har inte kunnat sätta ord på detta tidigare men nu tvingas jag å jag känner sådan skam.

Nu är jag så ensam i allt, känner mig helt tom förutom den stora klumpen i magen.

Å så är jag ensam, helt ensam.

Min terapeut sade i början på samtalet att jag verkade så hudlös, och det är precis så jag känner mig, jag känner mig hudlös, inget som skyddar, inga barriärer. Försöker sätta upp en fasad eller attityd som skydd men inte ens det går längre, min kropp blir bara svagare och svagare.

Nu ska jag vänta en dryg vecka på nästa samtal, ska gå och tänka på allt detta jobbiga, ensam, hur ska detta gå? Försöker prata med Gud men jag har inte ens ork med det, mina närmaste verkar ha så fullt upp med sitt och sina egna bekymmer, känns som dom inte orkar.