Dagen efter är det nästan värst, eller efter några dagar. det är som om mitt skinn blir tunnare och jag inte har någon motståndskraft. Det kanske är det som är meningen, jag vet ju att jag ska bearbeta medans jag är hemma, saker kommer till ytan och funderingar kommer och påtalas i samtalet och sedan kommer bearbetningen när jag är hemma. Jag vet inte, men jobbigt är det. Jättejobbigt. Jag fungerar som vanligt när jag inte behöver tänka på det, när jag får vara igång med mitt jobb, med mina vänner, men så fort jag störs av det som är jobbigt då blir det så påtagligt, då kommer bröstsmärtan, då blir det trångt att andas, jag får nästan panik.

Jag kommer inte öppet kunna skriva på bloggen, det vi pratar om i terapin, det blir för naket, för öppet. det är mitt och ur mitt innersta, det är för privat så det kommer jag behålla för mig själv. Det kommer jag nog inte ens kunna berätta för mina allra närmsta helt. De som står mig närmast vet nog mycket men inte ens de får veta allt. Går inte.

Idag var det skönt på jobbet, kändes bra, stressigt som vanligt, lite orättvisa känslor hade jag också, men jag fick min dos av värme, det är bra.