Idag vid halvtid mellan de två barndanserna så fick jag två frågor eller egentligen tre. jag borde ju känna mig smickrad som får så många fina frågor från folk men just nu så är mitt liv en smula pressat så jag får ju panik. 

-Kan du och ditt fina barndanslag ha en dansuppvisning på siljansnäsdagen? jag kände ju direkt hur paniken kom, det är jud et här som är så jobbigt för jag vet att jag brinner ju för detta, vill vill vill egentligen men jag måste ju egentligen säga nej. Mitt svar blev nått i stil med att det är svårt att få ihop ett barndanslag mitt i sommaren, alla är så splittrade då och det är faktiskt helt sant. men då kom ju givetvis frågan - kan du ha barndansworkshop? jaha vad svarar man på det? Detta är min första semestervecka, vilket alltså borde vara en lugnt vecka för mig, jag ska ta det lugnt när jag har semester och inte hålla på med en massa aktiviteter, jag borde le och säga tack för frågan men nej tack!. Nu sa jag inte nej tack men inte heller ja, jag bad om betänketid, inte bra...hur tar jag mig ur den här situationen? jag och mitt dåliga samvete...

Nu till fråga nummer två.

jag leder dansen runt majstången på midsommarafton på festplatsen i Siljansnäs, å sen blir det kanske dans med danslaget, absolut fullt tillräckligt tycker jag. Borde inte bli tal om någontig mer, men ändå tror på sjutton kommer det en fråga till mig. - skulle du kunna tänka dig att vara våran konfrensier under kvällen? Jag sade då att jag hade tänkt att leda dansen och dansa med folkdanslaget och de hade dom ju också tänkt men det bekom dem tydligen inte att jag även skulle sköta det andra, jag skulle ju inte behöva hålla midsommar talat. Kändes helt befängt! Jag berättade att jag inte mådde så bra och att det kändes som att det skulle bli för mycket men hon bad mig ändå att jag skulle tänka på det. Vilken midsommar, känns som om jag skall tacka nej till allt och lägga mig i båten utan telefon bara för att....