Idag tod tålamodet slut, idag så lessnade jag ur, totalt.

Mina barn är sjuka och det känns som jag kan säga att det är mina barn som är sjuka efter som det ständigt är jag som ska ta hand om dom när dom är sjuka. Funderar ibland på om mitt jobb inte är tillräckligt viktigt.

Dagens status: Min äldsta dotter har haft hög feber men är på bättringsvägen, har dock börjat hosta, klagar på smärta i örat, är allmänt hängig. Min yngsta har idag varit till doktorn, varet sipprar ur örat på henne och hon är super rosslig, har nu fått pnicillin som hon ska äta tre gånger om dagen i sju dagar. Jag har själv ont i käken, har varit till tandläkaren idag som konstaterat att en visdomstand måste drad, har fått tid imorgon till det, skall även jobba kväll i morgon och ha beredskap över natten och jobba hela dagen därpå.

Min man börjar genast prata om att höra med farmor, farfar, mormor, jobba hemifrån halvdag och ditten och datten. Jag blir så less, hur svårt ska det vara. Det är ju för sjutton bara att ta ledigt från jobbet och vara hemma med barnen.

Pratar med min svärmor, hon känner genast sitt ansvar och tänker sjukskriva sig själv för att ta hand om barnen.

Men där fick jag nog, gick till min man, lackade ur och grälade på som tusan, känner att detta är orättvist.

Resultatet? Ärligt talat vet jag inte, kändes som jag fick komma till tals i alla fall, antar att farmor ändå kommer imorgon och att barnens far gör ett halvhjärligt försök, men jag skiter i vilket.

Positivt: Ny sushirestaurang har öppnat i Leksand!!! :o)

Adios