Något är inte som det ska, nej något är verkligen inte som det ska. Vanligvis då hon kommer ner till det lilla rummet med de vita väggarna och får gå till stolen mot väggen, ta av sig sina kläder och gå till dynorna så brukar det bara finnas en, bara en människa till förutom den gamla damen och hon själv förstås. Det brukar bara vara han med kameran som är där men idag är den en till där. En till man. Prinsessan känner att hon blir lite generad, hon brukar inte bli det men det kändes extra jobbigt att klä av sig idag, kändes extra jobbigt att sitta där i skenet av blixtar. Prinsessan förstod inte varför den mannen var där, stod bredvid han med kameran, sa inte speciellt mycket, det brukar inte vara någon som säger så mycket, bara mannen med kameran brukar säga vad hon ska göra ibland, men för det mesta ska hon bara sitta där och kanske skratta lite och ibland vill han att hon ska låtsas gråta lite, det är svårast men det går, om hon tänker på den där lukten, tänker på den där människan som hon ibland ser i sina drömmar, hon med det långa håret som känns så bekant men som inte har något ansikte. Då kan hon nästan gråta riktiga tårar när hon tänker riktigt intensivt på henne.

När hon var klar med arbetet gick hon upp till sitt rum igen, upp för de fyra trapporna, gick förbi alla dessa dörrar. Idag var det helt tyst, inget ljud hördes mer än den gamla damens harklingar och småhackanden.

Blir så trött

I ärlighetens namn så har det väl skrivits oändligt många texter om män och kvinnors olikheter, men vi är ju alla människor ändå så någonstans tror man att vi är lika, men det är verkligen inte så.

Just nu är jag rent ut sagt förbannad på allt av manligt kön, typ, eller nästan. Min pappa är ett stort undantag så hela den manliga befolkningen är ju inte åt helvete, men ibland undrar jag om jag någonsin kan funka ihop med män.

Min egen är ju givetvis medräknad, just nu är det allmänt förvirrat, det pussas i telefonen men jag vet ju inte om det är en fasad eller är det på riktigt, säger jag puss för att jag vill eller för att jag ska eller är det bara en vana, har det blivit en ovana?

Jag kan inte förändra andra, kan bara förändra mig själv, men jag vägrar ändra på allt som är jag, glömma allt som är jag för att saker ska funka. Det kan ju inte vara Guds ärligaste mening att jag ska ändra på allt som är jag, på nått vis tror jag att jag är skapt på ett visst sätt för att jag skall vara så, sen vet jag ju att allt inte är perfekt, jag är mycket väl medveten om alla dessa brister som finns, ibland tar jag nog på mig mer brister än jag skulle behöva.

Men vem kan älska mig med hull och hår? Vem kan någonsin vilja ha hela mig och allt som är jag? Måste det ändras hit och dit? Är det meningen att man ska kunna hitta en människa som är totalt kompatibel eller är vi skapta med ett visst förstånd och en viss förtåelse för varandras brister så vi skall klara av det som är gott nog?

Oj oj oj, snacka om svammel men ibland är det så mycket som jag grubblar på och det kanske är typiskt kvinnligt eller nåt, i varje fall är det typiskt jag att göra det och just nu är jag bara arg, frustrerad och lite ledsen och till ingen nytta egentligen.

Nåväl, ska vända trenden....bli glad...bli glad....

Aha, ska koka saft imorgon, det är väl roligt....och kladdigt, jobbigt med barnen runt benen...ett av alla måsten...

Men jag ska ju på Spa i helgen, DET är väl roligt i alla fall...och det är det nog faktiskt men känslan i hjärtat finns ju kvar ändå trots bubbel, massage och kurbad, men det hjälper nog till att smörja lite...

nu ska jag vara tyst.....

"såg idag, hörde idag, såg två gånger men hörde tre, skakar, ont i hjärtat. Helt ärligt är hjärnan förvirrad men hjärtat gråter"