Det var en gång en liten prinsessa som bodde i ett trångt litet vindsrum hos en gammal äldre dam i en stad inte alls långt härifrån. Hennes hår var som silke, blont och lite lockigt, hennes kropp var oskyldig och just en prinsessas, vit och ren. Själen var ett barns,  henns lilla hjärta var vilt pulserande i bröstet på henne.  

Hon var dock lite ärrad just för att livet inte hade givit henne rättvisa, inte för att hon blivit slagen eller sargad men hennes egna krav gjorde henne trött och urlakad, gjorde henna nästan osynlig. Hon var tidigare en bortglömd prinsessa, innan damen hittade henne.

Den äldre damen, tillhörde ett folk som hade haft turen att lyckas, kanske inte genom att jobba sig till lycka, men vissa tjänar de stora pengarna bara genom list och vissa är helt enkelt födda med guldsked i mun. Så även denna dam, men det gjorde henne inte till en sämre människa, hon var tvärt om en godhjärtad själ som en dag för tre år sedan såg den lilla prinsessan, trots hennes osynlighet. Hon såg henne och bjöd henna att stanna, lät henne få vindsrummet, eller var det kanske en liten flygel i ett slott?

Nu var ju inte livet lätt att leva alla gånger och det mesta i livet var inte gratis, så den lilla prinsessan fick allt jobba för sin boning, men hon kände nog att det var det värt, hon hade tak över huvudet och hon hade till och med mat att äta, det var det inte alla som hade.

Att jobba för den gamla damen var rätt lätt, egentligen förstod inte prinsessan att det räckte med så lite. Det enda som krävdes av henne var att vara så söt som just hon kan vara och skratta ett polande flickskratt, det var ju inte så svårt.  Men ibland kändes arbetet värre, ibland krävdes det mer av henne, även fast hon aldrig behövde lyfta tungt eller behövde tänka och vara klok. Det är inte alltid så att man känner för att skratta, känner för att sitta där i ljuset av en kamerablixt, ibland känns det helt enkelt för kallt att inte få ha kläder.

Prinsessan visste inte riktigt hur länge hon hade varit hos den gamla damen, det kändes som en evighet sedan den gamla damen hjälpt henne när hon satt där på bänken i parken i en helt annan stad. Hon minns att hon hade en sliten jeansjacka och bruna byxor på sig och det var rätt varmt ute trots att det fortfarande fanns lite snö i smutsiga små drivor längs promenadvägarna. Det hade varit rätt mycket folk ute den dagen, en man som gick förbi med sin hund, en stressad mamma med ett skrikande barn i en vagn, en pojke som cyklade förbi på en ny cykel, han hade cyklat förbi flera gånger och sneglat på prinsessan, hon hade tittat storögt på pojken men inte vågat säga något. Hon minns även en annan människa, en människa med långt hår, luktade trygghet och kändes som en person som hon känt hela livet, men hon minndes knappt detta längre. Det hon minns klart och tydligt var den gamla damen, den snälla damen som bjöd på bubbledricka som smakade gott, sen minns hon bara rummet i sitt slott.

I slottet och i det lilla rummet hade prinsessan en säng, ett litet skrivbord, några böcker, hon kunde inte läsa vad som stod i böckerna men bilderna var fina att titta på, en lampa, kritor och papper, en garderob med lite kläder som den snälla damen köpt till henne. Kläderna kändes ibland lite för stora, ibland lite för små. Ibland kände prinsessan sig dum när hon använde dem, men hon tordes inte säga nått, hon visste ju att den gamla damen varit så snäll mot henne, hon hade ju ingen annan. Det bästa hon ägde var den lilla katten, en sliten, trasig tygkatt med bara ett öga, där satt lukten kvar av något hon mindes för länge sen. Rummet var ganska litet, men ett pyttelitet förnster uppe vid taknocken fanns det, om prinsessan drog stolen mot väggen och stod på tå kunde hon skymta  hustak och sträkte hon sig tillräckligt mycket kunde hon till och med se ett annat vindsfönster men det var alltid svart.

När hon skulle arbeta, det gjorde hon ett par gånger i veckan, då fick hon gå till ett annat rum som låg längre ner i slottet, hon fick gå flera trappor, men hon fick inte lov att gå in i något annat rum, den gamla damen följde henne alltid till arbetet och var kvar medans hon arbetade och gick med henne tillbaka till rummet. Förutom den gamla damen så var det mannen med kameran, han som sa hur hon skulle göra när hon skulle arbeta, som fanns i slottet, inga andra människor syntes till. Men hon visste att det fanns fler, hon hade hört dom, ibland kunde hon höra någon som snyftade när hon gick ner från trappen, ibland någon som ropade men aldrig någon som skrattade.