Nu är jag trött på allt, får man vara det? Jag, den obotliga optimisten orkar inte vara så optimistisk längre. Just nu är det nästan bara jobbigt. Den hemska tanden är utdragen så den är ur världen, efterlämnat ett hål och otrolig smärta, men det är ok. Har inte dovit mycket i natt, min äldsta flicka har i princip skrikit över sitt onda öra hela natten, hon har domnat bort i balnd då han varit för trött för att orka skrika. Smärtan hller i sig idag men hon har fått en tid till läkare idag. Skriver han inte ut penicillin för detta kommer jag begära att han byter med mig i natt, ingen ska behöva se sitt barn lida så mycket.

Min andra tjej plågar i sig sin pc kur med mycket vånda, hennes öra bara rinner och rinner. Det faktum att jag inte sovit mycket i natt, har ont i käften, ska jobba hela kvällen och ha beredskap i natt samt jobba helgen, gör att jag känner mig lite lätt bitter.

Visst man kan ju skylla på att mitt humör är i botten på grund av PMS, men som min kloka syster sa - man kan inte bara skylla på hormonerna, dom gör en kanske ledsen men dom hjälper nog till att låta en våga känna det man verkligen känner. Det är nog så det är, man har inte lika hård sköld då hormonerna rusar, man blir mer genomskinlig och lättare att nötas, lättare att det jobbiga sipprar ut.

Tänker nog lägga mig under en gran eller nått, kan ju ligga där och tycka lite synd om mig själv, tills den där jobbiga optimistiska jäkeln innom mig kommer fram igen... - ja se solen skiner ju i alla fall...