Han vaknade av att han hade svårt att få luft, han var snuvig igen. Det drog kallt från ventilen i väggen och han drog filten tätare om sig. Det var kallt nu, mycket kallare än för bara ett par dagar sedan. Hna snörvlade lite, torkade nbäsan med pyjamasärmen och försökte somna om.

Han vaknade plötsligt till av att dörren öppnades, det var den gamla damen som kom in med mat, lite mjölk och ett par limpmackor med ost. Hon såg att han åter var förkyld, såg först lite bekymrad ut, kände på hans panna och för en sekund tittade hon in i hans glansiga ögon, men sedan blev hon mer arg, muttrade något då hon gick ut ut rummet och låste dörren.

Han petade i sig maten, limpsmörgåsens hårda kanter skavde lite i halsen men han var hungrig så han kände det knappt. Klädde på sig sina byxor och den tröja den gamla damen lagt fram kvällen innan.  Han la sig på sängen igen, drog filten över huvudet och somnade, lätt febrig och oändligt trött.

Vad var det? Vad var det som lät? Ett ljud fick honom att vakna ur febern och sätta sig upp i sängen, men nu var det tyst. Nej det var inte tyst, något gnällde och pep från väggen. Han gick bort mot ventilen, försökte peta upp gallret lite och såg ljuset. Där inne hade han ägg, hans fina ägg gått sönder och ut ur den hade det kommit små små fågelungar. Rosa och fula låg som där och skrek, pep och trängdes så fort fågelmamman kom med något i näbben. Han log, kände hur det värmde och hettade i kroppen, men blev avbruten av en kraftig hostattack som fick fågelmamman att fly boet. Han gick mot sängen igen och lade sig, visste att den gamla damen skulle vara arg på honom ett tag, arg så länge han var sådär varm men det brukade gå över, då kunde han arbeta igen så den gamla damen blir glad.

Han somnade, den lilla prinsen sov, feberyr och trött, oändligt trött.

Det var en gång en liten prinsessa som bodde i ett trångt litet vindsrum hos en gammal äldre dam i en stad inte alls långt härifrån. Hennes hår var som silke, blont och lite lockigt, hennes kropp var oskyldig och just en prinsessas, vit och ren. Själen var ett barns,  henns lilla hjärta var vilt pulserande i bröstet på henne.  

Hon var dock lite ärrad just för att livet inte hade givit henne rättvisa, inte för att hon blivit slagen eller sargad men hennes egna krav gjorde henne trött och urlakad, gjorde henna nästan osynlig. Hon var tidigare en bortglömd prinsessa, innan damen hittade henne.

Den äldre damen, tillhörde ett folk som hade haft turen att lyckas, kanske inte genom att jobba sig till lycka, men vissa tjänar de stora pengarna bara genom list och vissa är helt enkelt födda med guldsked i mun. Så även denna dam, men det gjorde henne inte till en sämre människa, hon var tvärt om en godhjärtad själ som en dag för tre år sedan såg den lilla prinsessan, trots hennes osynlighet. Hon såg henne och bjöd henna att stanna, lät henne få vindsrummet, eller var det kanske en liten flygel i ett slott?

Nu var ju inte livet lätt att leva alla gånger och det mesta i livet var inte gratis, så den lilla prinsessan fick allt jobba för sin boning, men hon kände nog att det var det värt, hon hade tak över huvudet och hon hade till och med mat att äta, det var det inte alla som hade.

Att jobba för den gamla damen var rätt lätt, egentligen förstod inte prinsessan att det räckte med så lite. Det enda som krävdes av henne var att vara så söt som just hon kan vara och skratta ett polande flickskratt, det var ju inte så svårt.  Men ibland kändes arbetet värre, ibland krävdes det mer av henne, även fast hon aldrig behövde lyfta tungt eller behövde tänka och vara klok. Det är inte alltid så att man känner för att skratta, känner för att sitta där i ljuset av en kamerablixt, ibland känns det helt enkelt för kallt att inte få ha kläder.

Prinsessan visste inte riktigt hur länge hon hade varit hos den gamla damen, det kändes som en evighet sedan den gamla damen hjälpt henne när hon satt där på bänken i parken i en helt annan stad. Hon minns att hon hade en sliten jeansjacka och bruna byxor på sig och det var rätt varmt ute trots att det fortfarande fanns lite snö i smutsiga små drivor längs promenadvägarna. Det hade varit rätt mycket folk ute den dagen, en man som gick förbi med sin hund, en stressad mamma med ett skrikande barn i en vagn, en pojke som cyklade förbi på en ny cykel, han hade cyklat förbi flera gånger och sneglat på prinsessan, hon hade tittat storögt på pojken men inte vågat säga något. Hon minns även en annan människa, en människa med långt hår, luktade trygghet och kändes som en person som hon känt hela livet, men hon minndes knappt detta längre. Det hon minns klart och tydligt var den gamla damen, den snälla damen som bjöd på bubbledricka som smakade gott, sen minns hon bara rummet i sitt slott.

I slottet och i det lilla rummet hade prinsessan en säng, ett litet skrivbord, några böcker, hon kunde inte läsa vad som stod i böckerna men bilderna var fina att titta på, en lampa, kritor och papper, en garderob med lite kläder som den snälla damen köpt till henne. Kläderna kändes ibland lite för stora, ibland lite för små. Ibland kände prinsessan sig dum när hon använde dem, men hon tordes inte säga nått, hon visste ju att den gamla damen varit så snäll mot henne, hon hade ju ingen annan. Det bästa hon ägde var den lilla katten, en sliten, trasig tygkatt med bara ett öga, där satt lukten kvar av något hon mindes för länge sen. Rummet var ganska litet, men ett pyttelitet förnster uppe vid taknocken fanns det, om prinsessan drog stolen mot väggen och stod på tå kunde hon skymta  hustak och sträkte hon sig tillräckligt mycket kunde hon till och med se ett annat vindsfönster men det var alltid svart.

När hon skulle arbeta, det gjorde hon ett par gånger i veckan, då fick hon gå till ett annat rum som låg längre ner i slottet, hon fick gå flera trappor, men hon fick inte lov att gå in i något annat rum, den gamla damen följde henne alltid till arbetet och var kvar medans hon arbetade och gick med henne tillbaka till rummet. Förutom den gamla damen så var det mannen med kameran, han som sa hur hon skulle göra när hon skulle arbeta, som fanns i slottet, inga andra människor syntes till. Men hon visste att det fanns fler, hon hade hört dom, ibland kunde hon höra någon som snyftade när hon gick ner från trappen, ibland någon som ropade men aldrig någon som skrattade.

Just nu sitter vi alla i familjen i samma båt, vi går alla på Kåvepenin för olika åkommor, jag själv har dragit på mig en kombinerad halsfluss/infektion efter tanddragning. Låter kul va!

Nåväl, humöret är faktiskt lite bättre nu när jag äntligen vet vad som är fel och faktiskt har något för att det ska bli bättre, trodde aldrig en penicillinkur kunde göra sådana underverk med psyket. :o)

Något mer sok jag är mäkta förvånad och glad över är att jag nu vet att jag inte ska byta vårdcentral nu såhär inför vårdval och allt. Min vårdcentral har nu de senaste tre besöken och tre telefonsamtalen verkligen gjort sig förtj'nta av att ha mig och min familj som kunder. :o)

I övrigt på hemmafronten känns det också rätt bra, vi har haft en kramdag idag. Så fort jag och maken kramas lite så vill ju flickorna vara med och dom har också varit extra kramiga och sen skiner solen.

Jo det är nog en rätt bra dag, känns som jag håller på att hamna på rätt köl i livet igen.

Jag begriper verkligen inte vad som är fel just nu.

Barnen har varit otroligt sjuka länge och väl och ofta, min man lika så och jag begriper inte vad som händer med mig. Just nu håller jag på att tappa sugen. Drog ju en tand före helgen och jag har nått så fruktansvärt ont så det går inte att beskriva, problemet är ju att jag hade ont innan tanden drogs och är inte helt säker på att tanden är den skylldige till smärtan, det blir vilket fall bara värre och värre. Dessutom har jag fått ont i halsen, till råga på allt. Idag både vid lunchen och middag så grät jag, grät på grund av att smärtan var för stark att uthärda. Kunde inte tugga, kunde inte svälja. Nu går jag på fulldos värktabletter som hjälper något men jag blir snart galen. Har jobbat hela helgen och skulle väl kanske behöva lite vila. Är ledig imorgon så jag hoppas jag får chans att vila lite då. (jo visst säkert, eftersom maken ska jobba hemifrån så kommer jag ha fullt upp med att hålla barnen från honom så han får jobba ifred, så så jäkla lugnt kommer det inte bli)

Är lite less också, less på att vara så förvirrad i mina känslor, men det är en helt annan historia.

 Ett gäng härliga tjejer samlades hos mig, vi tittade på barkläder, pratade, åt och drack gott oah fortsatte prata. En sak är säker, det pratades mycket. Mycket trevligt! Vad pratar man om då, när man är ett gäng som träffas, alla känner inte varandra sedan tidigare, men ingen var helt ny. Jo det jag kunde konstatera är att trots att vi var barnlediga för kvällen och helt kunde ägna oss åt vad vi ville så var det framför allt barnen vi pratade om. Det diskuterades kläder, matvanor, egenheter och egenskaper. Visst vi dryftades det lite om våra män också men det var verkligen det lilla, något sexsnack blev det inte heller.

Jag tror nog att det flesta hade mycket trevligt och jag hade otroligt trevligt. jag saknar verkligen att få prata sådär tjattrigt och tjejigt ibland, få vara sådär tjejig som man faktiskt är och inse att även fast man får diskutera vad som helst så väljer man gärna barnen, dom är på nått vis livets mittpunkt och våran gemensamma nämnare.

Snart är det dags för ännu ett tjejparty, så är det bara, det gav mersmak.

Nu är jag trött på allt, får man vara det? Jag, den obotliga optimisten orkar inte vara så optimistisk längre. Just nu är det nästan bara jobbigt. Den hemska tanden är utdragen så den är ur världen, efterlämnat ett hål och otrolig smärta, men det är ok. Har inte dovit mycket i natt, min äldsta flicka har i princip skrikit över sitt onda öra hela natten, hon har domnat bort i balnd då han varit för trött för att orka skrika. Smärtan hller i sig idag men hon har fått en tid till läkare idag. Skriver han inte ut penicillin för detta kommer jag begära att han byter med mig i natt, ingen ska behöva se sitt barn lida så mycket.

Min andra tjej plågar i sig sin pc kur med mycket vånda, hennes öra bara rinner och rinner. Det faktum att jag inte sovit mycket i natt, har ont i käften, ska jobba hela kvällen och ha beredskap i natt samt jobba helgen, gör att jag känner mig lite lätt bitter.

Visst man kan ju skylla på att mitt humör är i botten på grund av PMS, men som min kloka syster sa - man kan inte bara skylla på hormonerna, dom gör en kanske ledsen men dom hjälper nog till att låta en våga känna det man verkligen känner. Det är nog så det är, man har inte lika hård sköld då hormonerna rusar, man blir mer genomskinlig och lättare att nötas, lättare att det jobbiga sipprar ut.

Tänker nog lägga mig under en gran eller nått, kan ju ligga där och tycka lite synd om mig själv, tills den där jobbiga optimistiska jäkeln innom mig kommer fram igen... - ja se solen skiner ju i alla fall... 

Idag tod tålamodet slut, idag så lessnade jag ur, totalt.

Mina barn är sjuka och det känns som jag kan säga att det är mina barn som är sjuka efter som det ständigt är jag som ska ta hand om dom när dom är sjuka. Funderar ibland på om mitt jobb inte är tillräckligt viktigt.

Dagens status: Min äldsta dotter har haft hög feber men är på bättringsvägen, har dock börjat hosta, klagar på smärta i örat, är allmänt hängig. Min yngsta har idag varit till doktorn, varet sipprar ur örat på henne och hon är super rosslig, har nu fått pnicillin som hon ska äta tre gånger om dagen i sju dagar. Jag har själv ont i käken, har varit till tandläkaren idag som konstaterat att en visdomstand måste drad, har fått tid imorgon till det, skall även jobba kväll i morgon och ha beredskap över natten och jobba hela dagen därpå.

Min man börjar genast prata om att höra med farmor, farfar, mormor, jobba hemifrån halvdag och ditten och datten. Jag blir så less, hur svårt ska det vara. Det är ju för sjutton bara att ta ledigt från jobbet och vara hemma med barnen.

Pratar med min svärmor, hon känner genast sitt ansvar och tänker sjukskriva sig själv för att ta hand om barnen.

Men där fick jag nog, gick till min man, lackade ur och grälade på som tusan, känner att detta är orättvist.

Resultatet? Ärligt talat vet jag inte, kändes som jag fick komma till tals i alla fall, antar att farmor ändå kommer imorgon och att barnens far gör ett halvhjärligt försök, men jag skiter i vilket.

Positivt: Ny sushirestaurang har öppnat i Leksand!!! :o)

Adios

Idag kan jag nog inte få fram så mycket annat än att jag har ont. Har så förbannat ont och det värsta är att jag inte vet vart det kommer från. Smärtan sitter i käken på höger sida, borde därför kanske bero på någon tandusling som vill mig illa, har hela tiden trott att det är migränen som bråkar med mig men nu börjar jag tvivla.

Vad är det som är värre än mensvärk och PMS, jo, mensvärk, PMS och tandvärk. Ja, jag lovar just nu är jag inte lätt att tas med, tålamodet är nere i botten, jag är sur och grinig i största allmänhet. Att sen har ont både här och var gör ju inte saken bättre. Inte ens min älskade träning kunde få mig på bättre humör.

Men men, det är bara att uthärda, mina kära medsystrar där ute jag vet att ni vet precis vad jag talar om när det känns som man vill hoppa, skrika, gråta, gräla och äta choklad - samtidigt!