Idag vid halvtid mellan de två barndanserna så fick jag två frågor eller egentligen tre. jag borde ju känna mig smickrad som får så många fina frågor från folk men just nu så är mitt liv en smula pressat så jag får ju panik. 

-Kan du och ditt fina barndanslag ha en dansuppvisning på siljansnäsdagen? jag kände ju direkt hur paniken kom, det är jud et här som är så jobbigt för jag vet att jag brinner ju för detta, vill vill vill egentligen men jag måste ju egentligen säga nej. Mitt svar blev nått i stil med att det är svårt att få ihop ett barndanslag mitt i sommaren, alla är så splittrade då och det är faktiskt helt sant. men då kom ju givetvis frågan - kan du ha barndansworkshop? jaha vad svarar man på det? Detta är min första semestervecka, vilket alltså borde vara en lugnt vecka för mig, jag ska ta det lugnt när jag har semester och inte hålla på med en massa aktiviteter, jag borde le och säga tack för frågan men nej tack!. Nu sa jag inte nej tack men inte heller ja, jag bad om betänketid, inte bra...hur tar jag mig ur den här situationen? jag och mitt dåliga samvete...

Nu till fråga nummer två.

jag leder dansen runt majstången på midsommarafton på festplatsen i Siljansnäs, å sen blir det kanske dans med danslaget, absolut fullt tillräckligt tycker jag. Borde inte bli tal om någontig mer, men ändå tror på sjutton kommer det en fråga till mig. - skulle du kunna tänka dig att vara våran konfrensier under kvällen? Jag sade då att jag hade tänkt att leda dansen och dansa med folkdanslaget och de hade dom ju också tänkt men det bekom dem tydligen inte att jag även skulle sköta det andra, jag skulle ju inte behöva hålla midsommar talat. Kändes helt befängt! Jag berättade att jag inte mådde så bra och att det kändes som att det skulle bli för mycket men hon bad mig ändå att jag skulle tänka på det. Vilken midsommar, känns som om jag skall tacka nej till allt och lägga mig i båten utan telefon bara för att....

dessa långa dagar, dessa stressiga dagar. dagar som suger mig på energi. Människor som tar allt, som bara tar och tar men inte ger.

Hur ska jag orka, vill inte orka, vill bara gråta.

Dagen efter är det nästan värst, eller efter några dagar. det är som om mitt skinn blir tunnare och jag inte har någon motståndskraft. Det kanske är det som är meningen, jag vet ju att jag ska bearbeta medans jag är hemma, saker kommer till ytan och funderingar kommer och påtalas i samtalet och sedan kommer bearbetningen när jag är hemma. Jag vet inte, men jobbigt är det. Jättejobbigt. Jag fungerar som vanligt när jag inte behöver tänka på det, när jag får vara igång med mitt jobb, med mina vänner, men så fort jag störs av det som är jobbigt då blir det så påtagligt, då kommer bröstsmärtan, då blir det trångt att andas, jag får nästan panik.

Jag kommer inte öppet kunna skriva på bloggen, det vi pratar om i terapin, det blir för naket, för öppet. det är mitt och ur mitt innersta, det är för privat så det kommer jag behålla för mig själv. Det kommer jag nog inte ens kunna berätta för mina allra närmsta helt. De som står mig närmast vet nog mycket men inte ens de får veta allt. Går inte.

Idag var det skönt på jobbet, kändes bra, stressigt som vanligt, lite orättvisa känslor hade jag också, men jag fick min dos av värme, det är bra.

Idag har det varit sådär helt enkelt.

Jag mår lite bättre på ett sätt, nu är det ju så att när tiden går bleknar jobbiga saker, vet ju att det blir värre så fort jag börjar stöta och blöta det jobbiga igen. Hade en tuff dag på jobbet, kände mig nästan osedd, men det blev bättre, kändes bättre.

På träningen visste jag att jag ju skulle ta det lugnt på grund av halsen, men när jag kom dit så blev jag så less på allt, alltid denna hals, eller trötthet, låga blodvärde eller nått annat. Så jag tränade, ok, inte lika hårt som på ett vanligt träningpass, men helt klart mer än jag borde. men det var skönt, trött blev jag, kanske inte det bästa att göra, men jag är glad. Fick lite endorfiner tillfälligt som lättade upp. kan behövas i dess tider.

...jag vill också tacka er, ni som finns där för mig, ni som lyssnar, ni som hör av er, ni som är mina vänner, familj, änglar.

Ni betyder jättemycket, det är så, även om jag är dålig på att berätta det just nu.

Idag har jag tagit det lugnt, jag bad en lång, skön bön till Gud igår, bad om sinnesro, bad om vägledning och bad om förlåtelse för att jag famlat så länge i mörkret ensam och glömt bort att jag faktiskt har honom. Resultatet lät inte vänta på sig. Tårarna rann, flödade, jag kände den stora omfamningen och sinnesfriden sänkte sig nästan genast.

Nu är det ju så att ångesten river i mitt bröst så mycket dessa dagar, nu när jag rotar så mycket i det gamla, öppnar så många förseglade dörrar, blir det jobbigt. Det blir tufft, det blir naket. När jag får cansen att fundera kommer det mycket jobbiga tankar men när jag har fullt upp med annat, då går det lättare. 

jag kan förstå varför man får ett beroende, varför man väljer att döva smärtor och ångest. Det är tur att mitt beroende sträcker sig till träningen, jag längtar efter det beroendet, för nu har jag ju inte ens det...

Det har varit en bra dag idag, skönt med en paus.

Ställde mig på vågen precis som förra lördagen och inser att jag rasat ner ett kilo till. jag är inte glad, jag fasar över att jag bara försvunnit. När jag står där naken på morgonen framför spegeln ser jag att det börjar bli hålrum där under revbensbågarna, där det förut varit rakt och långt innan dess varit bulligt. jag har alltid känt mig fin sådär på morgonen, när jag stått där framför spegeln osvullen, 10 kilo mer inga problem, till och med 15 kilo mer har varit helt ok. 

När jag började ta den här medicinen tänkte jag, å viktnedgång, det var ju ingen tråkig biverkan direkt. jag som ständigt och jämt får jobba med vikten tycker ju inte det är nått tråkigt, att gå ner lite i vikt menar jag.

När dom första kilona försvann var det skönt, det behövdes ett par kilos förlust, det gjorde ingenting, och jag kunde njuta lite, men efterhand började glädjen blandas med skräck, men fortarande har min knäppa hjärna en pervers förtjusning varje gång vågen visar ett hekto mindre, det ligger på nått vis i mina kvinliga gener att viktnedgång skall tas positivt, (ve och fasa) jag hoppas innerligt att mitt hårda arbete för att mina flickor aldrig skall behöva känna denna press, gör nytta.

Den jobbiga baksindan har ändå varit att jag inte har någon aptit, visst maten kan vara god, jag kan vara smått sugen men när jag väl börjar äta blir jag mätt på en gång, magen blir full på ingenting känns det som, jag är nästan aldrig hungrig och när jag väl är hungrig så blir jag så fort mätt så jag hinner knappt få i mig nått. Det är så tråkigt, jag som verkligen älskar mat! älskar att laga mat, älskar att frossa, älskar efterätter, älskar att planera middagar, har en passion för menyer, matprogram....å så detta!!!!

Jag vill inte skuldbelägga någon, tror alla som läser detta känner å jag skulle inte se det som ett problem, jag skulle vilja äta medicinen, för jag skulle behöva gå ner i vikt, eller jag skulle inte klaga om jag gick ner några kilo. men tyvärr är det inte så lätt. Biverkningarna är så många, priset jag får betala för att vara näst intill migränfri.

Jag tror att lösningen på viktproblemet är att jag börjar träna igen för då bygger jag muskler plus att jag blir naturligt hungrigare men så fort jag haft tillräckligt med ork för att börja träna har jag blivit sjuk. :o( Nu har jag ont i halsen igen...

Dags att börja prata med pappa Gud, jag har glömt honom....

haft en jobbig dag idag på jobbet men konstigt nog har den ändå fungerat hyfsat. Den första kommentaren jag fick idag var - men hur mår du? sen sa nästa - men va blek du är. Då förstår man ju att man inte är det piggste som gått i ett pat skor.

Min fina tjej har åter feber, ful i halsen, luktar illa ur munnen och körtlarna är svullna. fattar inte, nu är det femte infektionen sedan oktober. :o( kan inte vara bra, ska inte vara såhär...

Måste ringa till halsdoktorn på måndag, jag ger henne inte en till penicillinkur, ungen kan inte äta mer penicillin  nu, Det värsta är att nu har jag ont i halsen också, känner mig febrig...är det dags för mig nu?

Orkar inte...

Idag har det varit bra på jobbet lite också, ibland kommer det glimtar där jag kan vara bara karolina, där jag kan le, skratta lite, få glömma allt jobbigt för ett tag. Då mår jag lite bättre, då försvinner det onda i magen. Önskar dom känslorna kom oftare.

Blev lite lycklig s jag hoppade för en stund sen också, fick reda på att jag blev Väl godkänd på tredje delkursen på utbildningen....känner mig duktig... :o)